Long time no see

Efter en veckas påsklov i Norrland har jag nu brutalt kastats tillbaka in i vardagen. Eftersom jag inte orkar skriva och förmodligen ingen orkar läsa en fullständig redogörelse av den gångna veckan så skriver jag ner de mest minnesvärda detaljerna och hoppas kunna roa en och annan läsare. Resan började förra måndagen i en minimal version av en flygbuss, jag har också fattat att Smaland Airport och dess flygtransporter inte går att jämföra men det kan ju vara en fördel om man kan stå med båda fötterna bredvid varandra i bussens mittgång. Nåväl, efter en dyr men god fika på Arlanda (kanske första gången i mitt liv jag befinner mig på stockholmsk mark utan att ens vara i närheten av att vara på väg hem) var det dags för nästa flygning till nordligare breddgrader. I Umeå var våren långt ifrån lika långt gången som i Växjö så jag frös såklart i min vårjacka och hävdade att det var Johans fel eftersom han hade sagt att det skulle vara vår i Umeå också. Vet inte om det var den för tunna jackans fel att jag för tillfället är dödsförkyld men den lär ju vara en bidragande orsak. Veckan har varit en salig blandning av filmtittande, små utflykter med korvgrillning och varm choklad i termos, ätande av påskmat, ätande av annan mat, lite släktträffande (lite läskigt, men bara lite), lite uppsatsskrivande, lite vännerträffande och givetvis påskägg. Jag har nog aldrig varit så mätt som efter det här lovet! Att återgå till snabbmakaroner, linser och havregrynsgröt kan bli tufft. Fredagkvällen tillbringades på soulklubben Shape Up! som inte alls var en soulklubb utan en pop/indie/elektro-klubb. Till min stora lycka! Skulle någon få för sig att åka till Umeå en helg är det Plaza ni ska till om ni vill dricka skapligt billig öl, dansa er svettiga och sjunga er hesa till The Pipettes, Le Tigre och Franz Ferdinand. Jag måste dock utfärda en varning! Om man råkar ha dåligt självförtroende så blir det inte bättre på detta kalas - Umeås popflickor kan vara de vackraste i hela Sverige! Jag kände mig gammal, otränad och fantasilös om vartannat hela kvällen bland alla modellsöta, unga tjejer i snygga klänningar och höga klackar. Tur att jag bor i Växjö. Jag tror att det faktum att jag hade klänning och tunna strumpbyxor under min tunna jacka den här kvällen kan vara en väldigt bidragande orsak till min lungsots-hosta och hesa röst. Men vill man vara fin...

Hemresa etapp ett påbörjades i söndags kväll kl 18.00 från Umeås miniflygplats. Då hade vi precis ätit middag och innan dess hade jag varit mätt hela dagen av frukosten på sängen och påskäggen som jag blev väckt med. Vilket inte hindrade oss från att äta upp mackorna som vi fick på planet. Gratis är gott och det är inte varje dag man flyger med Malmö Aviation. Vilket man alltid borde göra eftersom de är både billigare och punktligare än SAS. Och så får man fika på planet utan att hosta upp flera hundra. Bra grejer. Väl framme på Bromma flygplats (jag har sett 4 olika flygplatser på mindre än en vecka nu) visade det sig att flygbussen blev gratis att åka med eftersom den ordinarie som hade en biljettautomat var inställd. Sen att det kostade 26 kr per person att åka tre stationer med tunnelbanan är en helt annan sak. Nästa gång ska jag testa om jag kan åka på reducerat pris för hon på Pressbyrån frågade om vi var under 20. Kvällen rundades av med film, och glass för den som ville ha. Jag ville inte ha så jag försökte kurera min onda hals med te istället. Det gick sådär. Sömnen blev också sådär eftersom jag och Johan delade på en 90-säng och jag var så täppt i näsan så jag fick andnöd varannan timme hela natten. Dessutom hade jag lock för örat sedan flygningen och sa "vaaaa?" som en gammal tant om någon pratade från fel håll. Måndagen satt jag framför datorn och panikskrev färdigt uppsatsen som skulle lämnas in idag. Men jag hann! Och totalt missnöjd blev jag inte heller. Eftermiddagen gick åt till att ta sig ut till Arlanda där vi fick vänta lääänge på ombordstigning. Det spelar ingen roll att man inte längtar tillbaka dit man ska åka, det är ändå skönt att resa hemåt. Vi flög över molnen hela vägen och när vi flög in över Småland och landskapet blev synligt igen tog det nästan andan ur mig, det var så vackert att jag inte ville byta bort det mot någon storstad i hela världen just då.

Normalt sett brukar jag alltid få ett litet pirr i magen när jag anländer till Stockholm, det är så mycket min stad, jag känner den så väl och samtidigt inte för det finns säkert miljoner skrymslen och vrår där som jag inte har upptäckt än. Men jag kan inte låta bli att känna mig stolt och trygg på samma gång när jag står på centralstationen bland alla förvirrade människor som så uppenbart inte hittar lika bra där. Även om jag har en väska i handen och lika gärna skulle kunna vara från Boden, Gävle eller Trelleborg där jag smälter in bland alla andra resenärer så är jag ändå hemma. Det enda som inte fascinerar mig i storstaden är människorna. Under de fem minuter då vi stod och väntade (förgäves) på att det skulle bli vår tur att köpa dyra SL-biljetter såg jag 1) en jättefull, jättesliten alkistant som fick hjälp att gå av en kille som inte såg ut att höra ihop med henne, 2) en ung tjej som hade snattat halva Pressbyrån och tömde ut diverse godis ur jackan på golvet, sedan plockade hon ner det i väskan och log glatt medan hon gick därifrån med folks förundrade blickar i ryggen samt 3) en rynkig, kort, späd liten tant med de största hörselskydden jag har sett. Intressanta människor kanske, men det kändes mest tragiskt alltihop. Att folk stirrar med skräckblandad förtjusning i ögonen hör till. Men jag gillar det inte.

Jag ska berätta en till sak, för den som orkar. Stora flygplatser, tågstationer och bussterminaler gör mig barnsligt lycklig. Jag tror att det är själva atmosfären som gör det, förväntningarna i luften, reslusten, längtan bort eller hem. Jag skulle kunna sitta i timmar och bara titta på folk som är på väg kors och tvärs i världen, genom olika tidszoner och i olika ärenden. Folk i alla åldrar och av alla sorter. Jag blir nästan lika förtjust av att se flygplan som lyfter eller landar, när de flyger så nära trädtopparna att man inte riktigt vet om de ska landa mitt i skogen eller ej. Jag tittar upp i luften, ler och pekar som en 5-årig pojke vars största fascination är fordon av alla de slag. Därför var jag snudd på salig när jag fick ta fönsterplatsen igår och kunde sitta och titta ner på alla små miniatyr-hus, bilar och träd. Jag var tvungen att berätta om precis allt som jag såg därnere för Johan som bara tittade på mig och log. Ungefär som man ler åt en 5-åring som sitter vid ett flygplansfönster och förtjust berättar om bilarna som ser ut som små myror därnere på vägarna. Men man måste ju få vara barn ibland också.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0