Fröken Fräulein

Nej jag har inte dött. Jag orkar bara inte skriva. Jag tror inte att jag riktigt har fattat än att jag är tillbaka i vardagen. Kom tillbaka till Sverige för en knapp vecka sedan och anlände till Stockholm (efter det vanliga tågkrånglet) i torsdags kväll. Först nu börjar jag andas ut känns det som. Och samtidigt börjar ångesten över jobbet krypa i mig. Jag är i detta ögonblick helt inställd på att säga upp mig (äntligen!) efter den här sommaren och syssla med något roligare nästa år. I mitt framtida liv som vuxen vill jag inte vara en person som stannar kvar på ett dödstråkigt jobb bara för att det är bekvämt så jag vill inte vara så nu heller. Jag vill göra så mycket mer. Idag upplevde jag total lättnad när jag insåg att jag precis har klarat av första året på mitt program. 40 poäng! Woho! Och inga läskiga omtentor i augusti. Är lika stolt över min lilla lillebror som gick ut nian idag med bra betyg och allt. Och såklart över min stora storebror som tog studenten i fredags och var stiligast på hela skolgården. Det är lite läskigt bara att de är så vuxna nu plötsligt. Om min yngsta lillebror just har gått ut nian måste det ju innebära att jag är...gammal?