Fröken Fräulein

Ända sedan jag bestämde mig för att åka till Berlin har i princip varenda människa jag pratat med frågat hur det ska gå med mitt förhållande, om det inte kommer att bli jobbigt och om jag tror att det funkar att ha ett långdistansförhållande. Jag var inte särskilt orolig då ska jag säga, och det kan ju delvis bero på att jag och Johan inte har bott i samma stad de senaste två åren. Större delen av vårt förhållande har vi inte bott ihop. Faktum är att vi kanske skulle bli helt galna på varandra om vi bodde ihop. Nu när jag är här i Berlin frågar de andra Erasmusstudenterna hur det går med min pojkvän (kanske för att x antal förhållanden har gått i kras sedan vi kom hit i början på oktober) och är smått imponerade av att vi varit tillsammans i snart 3 år. Och mitt svar är; det går hur bra som helst, vi ska fira jul tillsammans, tack så mycket. Hade någon frågat mig för fem år sedan om jag tror att distansförhållande fungerar hade jag sagt nej direkt. Utan att tveka. Tur att man kan byta åsikt. För det fungerar ju om man vill. Det handlar om att tro på sitt förhållande, att lita på sin pojk/flickvän, att fortfarande vara kär och längta efter varandra, att inte vara galet svartsjuk och kontrollerande, att inte ljuga för varandra och att offra tid och pengar på att hälsa på varandra. Om man nu kan kalla det en uppoffring. Det är väl en självklarhet snarare. Och det där med 3 år, vet ni hur fort det går eller?