Fröken Fräulein

I helgen var jag ju sjuk. Om man är kräksjuk en hel dag så tar det minst en dag till att bli frisk eftersom man måste testa om man kan äta igen. Igår var det måndag och konferens om FN-konventionen för funktionshindrades rättigheter. Där skulle vi jobba. Och jag gick till jobbet och kände mig frisk. Efter ett par timmar kände jag mig dock helt matt och svimfärdig, varm och kall om vartannat. Jag fick sitta ner i en timme och ta det lugnt och då mådde jag bättre men jag insåg att jag kanske inte var så frisk ändå. Kunde inte gå hem heller eftersom konferensen anordnades i Nürnberg vilket ligger ungefär två timmars bilresa från München. Det var ändå tur att jag åkte med igår för två av de andra praktikanterna var sjuka och hela organisationen av kassorna och utlämningen av namnskyltarna hängde på oss. Inte särskilt genomtänkt, och vi väldigt usla instruktioner så det blev sjukt stressigt och rörigt men det är en annan sak. Nu ska vi prata om plikttrogenhet. En av tjejerna som var sjuka igår, H, kom ändå till jobbet halv sju på morgonen för att meddela att hon var sjuk och inte kunde följa med, detta eftersom hon inte hade numret till någon av oss andra. Förstår inte hur hon orkade och det förstod inte arrangörerna som vi åkte till Nürnberg med heller, men de uppskattade att hon kom dit. Den andra tjejen som var sjuk (?), M, hade bara skickat ett sms till H och sagt "Jag kommer inte idag". Ingen orsak varför eller så. Till saken hör att hon redan i förra veckan blev helt hispig när hon fick veta att vi skulle stå i kassorna på konferensen och sedan bad att få H's nummer "ifall hon skulle bli sjuk eller så på måndag". Är det inte lite väl genomskinligt? Poängen här är att jag som inte alls var helt frisk åkte med och jobbade hela dagen, medan M stannade hemma, troligtvis för att hon inte vågade stå i en kassa och ta lite ansvar. Är jag överdrivet plikttrogen då? Idag är jag hemma och sjukanmäld eftersom jag kände mig rätt hängig imorse och inte hade lust att bli svimfärdig idag igen när vi skulle på besök på Oberbayerns regering. Sedan sov jag 4 timmar och nu känner jag mig inte alls särskilt sjuk. Men nästan lite skyldig eftersom jag förmodligen hade kunnat gå till praktiken ändå. Hur knäpp är jag? Jag är ju i princip aldrig sjuk. På mitt jobb som jag haft sedan 2004 har jag varit sjukanmäld sammanlagt 3 dagar tror jag. Och då hade jag också dåligt samvete, för att jag bara var förkyld. Det kanske är dags att börja ha en lite mer sund inställning till att sjukanmäla sig? Nu ska jag njuta av min sjukdag. Och försöka att inte ha så dåligt samvete...