Fröken Fräulein

De senaste dagarna har jag roat mig med att lyssna på musik som jag spelade sönder när jag var 17-19 och inne i min värsta pop-period. Caesars, Bad Cash Quartet och The Plan är bara tre exempel på svensk, lite skränig indiepop som var det bästa man kunde lyssna på (och dansa till) då. Men husgudarna framför alla andra, de man aldrig, aldrig skulle sluta lyssna på i hela sitt liv var Kent. Jag kommer ihåg hur jag memorerade låttitlar, texter och extra fina rader, hur vi skrev "kent" med tuschpenna på händerna eller armarna och att man skrev de där extra fina raderna överallt; i sin gymnasiekalender, i marginalen på kollegieblocket, på lunarstorm. Min karriär som Kent-fan började med att jag hörde "Kräm" och tyckte att den var märklig och inte alls så himla bra. Men då var jag bara 12 och förmodligen alldeles för ung för att förstå mig på den sortens musik som hade ett budskap. Sedan kom flera Kentskivor med flera låtar, som visserligen var rätt bra men som jag ändå inte fastnade för. När jag var 17 däremot så betydde musiken allt, den satte ord på allt det där jobbiga, upproriska och olyckliga man upplever när man är tonåring precis mittemellan barn- och vuxenvärlden. Och Kent var bäst på just detta. Sommaren 2002 var Kent ett av banden som var med på Kalasturnén. Vi hade biljetter. Jag struntade fullständigt i Hellacopters och Mando Diao, Thåström intresserade mig bara måttligt. Men när Kent spelade stod jag och höll Maria i handen och bara njöt. Sista låten var 747. Då blundade jag och hade nära till tårarna. Kanske var det väldigt larvigt, kanske var det mest fantastiskt att musiken kunde beröra mig så mycket då. När jag fyllde 18 gjorde Maria en t-shirt till mig med en bit av en Kent-text skriven på ryggen. Nu minns jag inte helt säkert från vilken låt texten var, men jag tror det var Berg&dalvana. Sedan kom skivan Vapen & Ammunition och Kent blev Kent med hela svenska folket. Jag blev mest besviken. Men fick ändå med mig en affisch med en stor vit tiger på från skivsigneringen. Den har jag fortfarande kvar. Liksom alla skivor. Ibland lyssnar jag på dem, och musiken är fortfarande bra. Men någonstans på vägen växte jag upp och blev äldre. Jag kom över allt det där upproriska och jobbiga som tog upp min tid när jag var 17. Jag hittade mig själv någonstans och jag hittade ny musik. Nu ser jag en ny generation små popflickor som har Kent som sina husgudar. Som behöver texterna för att hitta något, hitta sig själva kanske. Jag blir inte berörd av musiken Kent skapar på samma sätt längre, men jag kommer aldrig glömma känslan av att som osäker sjuttonåring stå på den där leriga gräsmattan en augustikväll med min väns hand i min och känna tårarna bakom ögonlocken och tänka att 747 är det bästa som någonsin gjorts.