Way Out West, del 2
Fredagen i Göteborg bjöd på sol och klarblå himmel och jag var barbent fram till klockan 22 på kvällen utan att frysa. Dagens första spelning var Edward Sharpe and the Magnetic Zeros som vi tyvärr missade större delen av på grund av den vansinnigt långa kön in till Slottsskogen. Men vi hann höra "Home" i alla fall! Sedan strosade vi omkring en stund på området innan det var dags för Jenny Wilson & Tensta Gospel Choir. Jag var så sur när jag inte fick se henne i våras så jag var hur taggad som helst. Och hon var såklart helt fantastisk! Älskar att hon satsar så mycket på scenkläder, dans och på att underhålla sin publik till 100 % hela tiden.
Den här bilden gör ju inte Jenny W rättvisa alls men det här var en av få konserter jag överhuvudtaget fotade på
När vi köade för att komma in på området hälsades vi välkomna till festivalen
Efter Jennys spelning gick vi in en sväng i öltältet för att äta (eftersom det var enda stället där man kunde betala med kort). Det var dyrt såklart, men ganska gott. Sedan kollade vi på The Hives, som var som vanligt: dryga, skräniga men ganska underhållande ändå. De spelade i frack och hög hatt och höll på att svettas ihjäl. Sedan gick vi in i ett annat öltält en sväng och tittade/lyssnade på Fleet Foxes därifrån. Jag hade lyssnat in mig alldeles för lite på dem tyvärr, men det var bra ändå. Sedan var det dags att börja peppa inför Robyn! Vi stod i världens längsta kö till bajamajorna och till slut blev vi helt desperata och trängde oss före flera andra (vi var verkligen inte nöjda med oss själva då kan jag säga) för att hinna i tid till Robyn. Nöden har ingen lag heter det ju. Det var faktiskt andra som gjorde samma sak och konstigt nog var det ingen som skällde på oss. Tidigare på dagen hade vi beklagat oss över andra som trängde sig så det kändes ju dumt. Hur som helst så stod vi ganska långt fram på Robyns konsert och dansade tillsammans med resten av folkhavet. Robyn var precis lika grym som på Popaganda förra året! Jag tog inte en enda bild på henne tyvärr men jag var för upptagen med att dansa. Efter Robyn kändes Thåström lite väl lugn och deppig, men det var fortfarande en bra spelning. Kan väl säga att mitt festivalsällskap var lite mer entusiastiskt än vad jag var (=kunde varenda låttext och höll igång hela spelningen). Nu kan man ju tro att jag ska skriva om hur fantastisk Prince var och att vi var i extas hela spelningen som varade i flera timmar eftersom han är en så bra artist. Sanningen är att vi såg kanske fem-tio minuter totalt av Prince spelning. För det första började han senare än utsatt tid. För det andra var vi hungriga då och gick och köpte nachotallrikar som tyvärr inte var värda sina 70 kronor. Blev knappt mätt. För det tredje har jag aldrig riktigt lyssnat på Prince. Vet inte om det beror på att jag är för ung för det eller om jag helt enkelt inte har haft intresset. Så jag prioriterade faktiskt lite annorlunda än tusentals andra som tyckte att det här var festivalens höjdpunkt. Kanske kommer att ångra mig om några år, men troligtvis inte. Vi gick istället och såg Empire of the Sun som hade världens galnaste scenshow. Titta bara på deras scenkläder:
Efter att ha hört några låtar var vi ändå ganska nöjda och bestämde oss för att satsa på en klubbspelning så vi tog en proppfull spårvagn till Storan där Little Dragon och Zola Jesus skulle spela. Little Dragon var riktigt bra, jag hade aldrig hört dem tidigare men de var så otroligt charmiga och peppiga så man var tvungen att gilla dem. När klockan började närma sig ett kände vi oss ganska möra och bestämde oss för att åka hemåt, då hade vi varit igång i nästan 12 timmar! Och det var ju faktiskt en hel dag kvar av festivalen som vi ville orka med. Man resonerar så här förnuftigt när man inte är 20 längre har jag märkt. Men så somnade jag som en stock också så fort jag lade huvudet på kudden.
