Way Out West, del 3
Det kanske är dags att skriva det sista Way Out West-inlägget nu, såhär en vecka efter de andra. Lördagen inleddes med sovmorgon och frukost i solen på balkongen. Sedan tog jag bussen själv in till stan för att hälsa på min fina kusin med familj. Där satt jag i solen på balkongen och blev bjuden på kaffe och sjukt goda kanelbullar medans vi pratade bort en timme eller två. Övriga i festivalsällskapet var på The Tallest Man on Earth's spelning som jag alltså prioriterade bort till förmån för kusinhäng. Sedan tog jag en spårvagn som var full till bristningsgränsen med festivalbesökare och åkte till Slottsskogen för att möta upp de andra utanför området och dricka lite vin i solen. Även denna dag var vädret helt fantastiskt.
Obligatorisk bild på Way Out West-skylten
Vi rörde oss in på området och började med att äta en falafel samtidigt som vi tittade/lyssnade lite på Noah and the Whale. De var riktigt bra och förutom att spela sina egna låter gjorde de en cover på Robyns "Call your girlfriend" (det blev lite av ett tema sen, att referera till andra artister som spelade på festivalen). Sen såg vi finaste Säkert!, den perfekta blandningen av norrländskt vemod och upptempo-låtar. Efter det var det en ganska stor lucka i spelschemat fram till nästa band vi ville så vi hängde inne på ölområdet ett tag. Wiz Khalifa spelade och jag tyckte att allt lät som en enda lång låt (förutom när de gjorde någon sorts cover/samplade Empire of the Sun). Förstår mig väldigt sällan på hiphop. Lördagkvällens höjdpunkt enligt mig var Pulp, som visserligen är rätt gubbiga vid det här laget men som ändå röjde som om det var 1997 fortfarande. Synd bara att alla som stod runt oss var födda ca 1994 och aldrig hade hört bandet ifråga och bara stod stilla och tittade, samt blev sura när vi röjdansade till "Common People". Jag tycker personligen att det är omöjligt att stå still när den låten spelas men jag kan ju ha fel. Pulp gjorde också en referens till ett annat band och tog upp en snubbe från Noah and the Whale på scenen under en låt.
Pulp, som borde fått spela senare så att det hade blivit ännu mer fest!
Jag och Maria. Notera att jag är duktig och har (knallgula) öronproppar!
Efter Pulp hängde vi på ölområdet igen och fascinerades av att så många verkade tycka att Tiësto var festivalens höjdpunkt. Hysteriskt mycket folk vid scenen, samt några hipsters som dansade inne på ölområdet. Jag förstod mig inte på musiken alls och tyckte att även detta lät som en enda lång låt. Och då gillar jag ändå elektronisk musik i viss utsträckning, men det finns ju gränser. Ännu fler verkade tycka att Kanye West var festivalens höjdpunkt, för när han spelade var verkligen hela festivalen vid den scenen såg det ut som. Förutom vi, som satt kvar inne på ölområdet och försökte förstå storheten med denne man. Jag vet inte hur många blogginlägg och recensioner jag har läst såhär i efterhand som fullkomligen hyllar Kanye West och säger att detta var årets konsert (tillsammans med Prince) och de grät och var helt saliga och gud vet allt. Synd att jag missade den konserten då, med flit. Eller, vi hörde ju det mesta av den men jag var inte direkt överväldigad. Förutom att jag inte direkt förstår mig på hiphop så förstår jag mig verkligen inte på Kanye West. Vad är grejen? Sjukt överskattad artist om ni frågar mig. Vi lämnade området innan hans spelning var slut, åt lite vegetarisk varmkorv på vägen och åkte till Storan som kvällen innan, den här gången för att se Pascal och Mattias Alkberg. Det blev Marias födelsedag efter klockan tolv och efter att ha köat en halv evighet till baren fick hon en födelsedagsdrink till slut. Det var två helt okej spelningar men vi nöjde oss ungefär halvvägs in i Mattias Alkbergs spelning och åkte hemåt. Efter kanske lite för lite för sömn var det söndag och dags att packa ihop väskan igen. Efter en lyxig och välbehövlig födelsedagsbrunch på Ritz promenerade vi till centralstationen där jag hoppade på mitt tåg hem mot Stockholm. Och så var den festivalhelgen slut! Men jag kommer tillbaka, kanske redan nästa år?
En suddig nattbild på festivalskylten får avsluta det här blogginlägget.
Obligatorisk bild på Way Out West-skylten
Vi rörde oss in på området och började med att äta en falafel samtidigt som vi tittade/lyssnade lite på Noah and the Whale. De var riktigt bra och förutom att spela sina egna låter gjorde de en cover på Robyns "Call your girlfriend" (det blev lite av ett tema sen, att referera till andra artister som spelade på festivalen). Sen såg vi finaste Säkert!, den perfekta blandningen av norrländskt vemod och upptempo-låtar. Efter det var det en ganska stor lucka i spelschemat fram till nästa band vi ville så vi hängde inne på ölområdet ett tag. Wiz Khalifa spelade och jag tyckte att allt lät som en enda lång låt (förutom när de gjorde någon sorts cover/samplade Empire of the Sun). Förstår mig väldigt sällan på hiphop. Lördagkvällens höjdpunkt enligt mig var Pulp, som visserligen är rätt gubbiga vid det här laget men som ändå röjde som om det var 1997 fortfarande. Synd bara att alla som stod runt oss var födda ca 1994 och aldrig hade hört bandet ifråga och bara stod stilla och tittade, samt blev sura när vi röjdansade till "Common People". Jag tycker personligen att det är omöjligt att stå still när den låten spelas men jag kan ju ha fel. Pulp gjorde också en referens till ett annat band och tog upp en snubbe från Noah and the Whale på scenen under en låt.
Pulp, som borde fått spela senare så att det hade blivit ännu mer fest!
Jag och Maria. Notera att jag är duktig och har (knallgula) öronproppar!
Efter Pulp hängde vi på ölområdet igen och fascinerades av att så många verkade tycka att Tiësto var festivalens höjdpunkt. Hysteriskt mycket folk vid scenen, samt några hipsters som dansade inne på ölområdet. Jag förstod mig inte på musiken alls och tyckte att även detta lät som en enda lång låt. Och då gillar jag ändå elektronisk musik i viss utsträckning, men det finns ju gränser. Ännu fler verkade tycka att Kanye West var festivalens höjdpunkt, för när han spelade var verkligen hela festivalen vid den scenen såg det ut som. Förutom vi, som satt kvar inne på ölområdet och försökte förstå storheten med denne man. Jag vet inte hur många blogginlägg och recensioner jag har läst såhär i efterhand som fullkomligen hyllar Kanye West och säger att detta var årets konsert (tillsammans med Prince) och de grät och var helt saliga och gud vet allt. Synd att jag missade den konserten då, med flit. Eller, vi hörde ju det mesta av den men jag var inte direkt överväldigad. Förutom att jag inte direkt förstår mig på hiphop så förstår jag mig verkligen inte på Kanye West. Vad är grejen? Sjukt överskattad artist om ni frågar mig. Vi lämnade området innan hans spelning var slut, åt lite vegetarisk varmkorv på vägen och åkte till Storan som kvällen innan, den här gången för att se Pascal och Mattias Alkberg. Det blev Marias födelsedag efter klockan tolv och efter att ha köat en halv evighet till baren fick hon en födelsedagsdrink till slut. Det var två helt okej spelningar men vi nöjde oss ungefär halvvägs in i Mattias Alkbergs spelning och åkte hemåt. Efter kanske lite för lite för sömn var det söndag och dags att packa ihop väskan igen. Efter en lyxig och välbehövlig födelsedagsbrunch på Ritz promenerade vi till centralstationen där jag hoppade på mitt tåg hem mot Stockholm. Och så var den festivalhelgen slut! Men jag kommer tillbaka, kanske redan nästa år?
En suddig nattbild på festivalskylten får avsluta det här blogginlägget.
Kommentarer
Trackback
