Fröken Fräulein

Ja idag hade det inte varit helt fel med en riktig amerikansk frukost/brunch. Bakfyllehungern har slagit till med besked vilket gör att min mage skriker efter allt som är onyttigt. Jag ger dock inte efter så lätt så det fick bli den gamla vanliga havregrynsgröten som inledde min morgon. Dock i lyxig weekend edition eftersom jag hade hjortronsylt på. Okej, oväsentligheter...det jag egentligen skulle skriva var att jag inte ens hade tänkt tanken på att jag skulle kunna få någon som helst kritik, av något slag, i den här bloggen. Jag läser ungefär 15 olika bloggar och där förekommer det alltför ofta att folk skriver de mest vedervärdiga kommentarerna men det är väl ingenting som jag skulle råka ut för? Och det har jag inte gjort heller men jag insåg idag att det är roligt att få feedback när man skrivit något. Och lite läskigt. Det är nog därför det är så pirrigt varje tisdagmorgon när vi får tillbaka uppsatserna. Jag vill ha mer sånt, om ni vill! Och gärna önskemål också, som det från den hemliga Någon som tycker att jag ska lägga upp fler bilder i bloggen. Vilket är en bra idé eftersom bilder är otroligt underhållande. Synd bara att jag är så lat. Nu bjuder jag i alla fall på några finfina bilder från gårdagen, titta vad roligt vi kan ha en fredagkväll i Växjö!
(Och om det är någon som ser sig själv på en bild här och inte vill vara med, säg till så tar jag bort den igen)

                    

Igår hade vi tenta. Sen hade vi tentafest. Med betoning på fest. Jag hade tänkt ta det lite sådär halvlugnt så att jag kunde göra något vettigt idag. Det gick sådär. Nu sitter jag här, lagom sliten och med väldigt roliga bilder på kameran och jag nekar inte till att kvällen var lyckad. Eftersom jag aldrig har höga förväntningar på Stallarna (studentpub, bra att veta för er som inte bor i Växjö) så blir jag ofta glatt överraskad kvällar som den igår. Att större delen av alla människor jag känner i Växjö också var där gjorde helt klart sitt till. Kvällen bjöd på såväl Twister och efterlängtade bekännelser, som lite improviserad pole-dancing framåt natten. Vilket gör att jag med all rätt intar en lite tystare och lugnare hållning idag...

Jag funderar över saker i vardagen, saker jag irriterar mig på, saker jag tycker om och saker jag helt enkelt inte förstår. Och då är det lika bra att jag skriver av mig så kanske funderingarna låter bli att snurra runt i mitt huvud ett tag. Just nu funderar jag på

1) Vem fan det är som skriver bildtexterna i DN. Jag tror inte att det är journalisten som skriver artikeln som sätter bildtexterna utan någon annan, i det här fallet verkar det vara en prao-elev eller nåt. Mikroskåp? Vad är det? Ett köksskåp som man kan ha mikrovågsugnen i så att den inte tar så stor plats på bänken? Nehej okej, det var mikroskop de menade. Innevånare? Är det människor som spenderar all sin tid inomhus? Nej, jag tror att Vetlanda-bor också är utomhus ibland så de är nog invånare de med. I en recension som handlade om Loney, Dear och Montt Mardié hade bildtexten till en bild på Emil Svanängen/Loney, Dear blivit en konstig mix av fakta om de båda artisterna och därmed helt felaktig. Jag trodde faktiskt att DN ställde högre krav än så på sina skribenter, de borde väl åtminstone ha godkänt i svenska? Det gör mig upprörd kanske mest för att jag själv så gärna skriver och vet att jag skulle kunna göra det bättre...

2) Vem det är som har valt musik till reklamen för Extra Pastilles eller vad de heter! Låten är det inget fel på, den heter "Eurosport music baby", är gjord av Le Sport och grymt bra men den passar verkligen inte in i en reklam för nån sorts halstabletter som är bra för tänderna! Jag bävar inför att denna electropop-dänga ska spelas på dansgolven runt om i landet och människor med dålig koll utbrister  "åh, det är ju den där låten från reklamen". Hemska tanke!

Det är alltså sådant här som upptar mina tankar när jag har tenta i tysk fonetik om 4 dagar...

Jag har just släpat mig hem efter en 7 ½ timmars session i biblioteket och jag känner mig inte ett dugg klokare. Bara lite duktig för att jag satt där så länge. Motivationen är sannerligen inte på topp och panik är precis rätt ord för att beskriva känslan inför tentan nästa fredag. Tysk fonetik är ett djävulens påfund, tro mig! Och hur man frivilligt kan undervisa i det är för mig en gåta. Ett litet utdrag ur boken:  "Tyskan känner liksom svenskan två serier av klusila konsonanter med vardera tre relevanta artikulationsställen, en tonlös serie [ p ] [ t ] [ k ], även kallade med den latinska termen tenues, och en tonande serie [ b ] [ d ] [ g ], även kallade mediae". Och det var ändå ett relativt enkelt avsnitt. Kul! Vad ska jag med den här informationen till liksom?!

Det känns surt att jag ska sitta inomhus hela helgen och läsa sånt här istället för att vara hos min bejb i Karlshamn. Jag kan inte uttrycka i ord hur mycket jag längtar till den 30:e när jag får lämna allt sånt här bakom mig ett tag och ta tåget till Stockholm. En veckas fart och flärd i storstaden innan det är dags för sista rycket innan tysklandsresan. Det är fredag idag och vi ska inte ut och festa som normala människor, nehej då, vi ska ta det lugnt så att vi kan gå upp tidigt imorgon lördag och vara flitiga hela dagen. Åh, livet är orättvist!

Efter en veckas påsklov i Norrland har jag nu brutalt kastats tillbaka in i vardagen. Eftersom jag inte orkar skriva och förmodligen ingen orkar läsa en fullständig redogörelse av den gångna veckan så skriver jag ner de mest minnesvärda detaljerna och hoppas kunna roa en och annan läsare. Resan började förra måndagen i en minimal version av en flygbuss, jag har också fattat att Smaland Airport och dess flygtransporter inte går att jämföra men det kan ju vara en fördel om man kan stå med båda fötterna bredvid varandra i bussens mittgång. Nåväl, efter en dyr men god fika på Arlanda (kanske första gången i mitt liv jag befinner mig på stockholmsk mark utan att ens vara i närheten av att vara på väg hem) var det dags för nästa flygning till nordligare breddgrader. I Umeå var våren långt ifrån lika långt gången som i Växjö så jag frös såklart i min vårjacka och hävdade att det var Johans fel eftersom han hade sagt att det skulle vara vår i Umeå också. Vet inte om det var den för tunna jackans fel att jag för tillfället är dödsförkyld men den lär ju vara en bidragande orsak. Veckan har varit en salig blandning av filmtittande, små utflykter med korvgrillning och varm choklad i termos, ätande av påskmat, ätande av annan mat, lite släktträffande (lite läskigt, men bara lite), lite uppsatsskrivande, lite vännerträffande och givetvis påskägg. Jag har nog aldrig varit så mätt som efter det här lovet! Att återgå till snabbmakaroner, linser och havregrynsgröt kan bli tufft. Fredagkvällen tillbringades på soulklubben Shape Up! som inte alls var en soulklubb utan en pop/indie/elektro-klubb. Till min stora lycka! Skulle någon få för sig att åka till Umeå en helg är det Plaza ni ska till om ni vill dricka skapligt billig öl, dansa er svettiga och sjunga er hesa till The Pipettes, Le Tigre och Franz Ferdinand. Jag måste dock utfärda en varning! Om man råkar ha dåligt självförtroende så blir det inte bättre på detta kalas - Umeås popflickor kan vara de vackraste i hela Sverige! Jag kände mig gammal, otränad och fantasilös om vartannat hela kvällen bland alla modellsöta, unga tjejer i snygga klänningar och höga klackar. Tur att jag bor i Växjö. Jag tror att det faktum att jag hade klänning och tunna strumpbyxor under min tunna jacka den här kvällen kan vara en väldigt bidragande orsak till min lungsots-hosta och hesa röst. Men vill man vara fin...

Hemresa etapp ett påbörjades i söndags kväll kl 18.00 från Umeås miniflygplats. Då hade vi precis ätit middag och innan dess hade jag varit mätt hela dagen av frukosten på sängen och påskäggen som jag blev väckt med. Vilket inte hindrade oss från att äta upp mackorna som vi fick på planet. Gratis är gott och det är inte varje dag man flyger med Malmö Aviation. Vilket man alltid borde göra eftersom de är både billigare och punktligare än SAS. Och så får man fika på planet utan att hosta upp flera hundra. Bra grejer. Väl framme på Bromma flygplats (jag har sett 4 olika flygplatser på mindre än en vecka nu) visade det sig att flygbussen blev gratis att åka med eftersom den ordinarie som hade en biljettautomat var inställd. Sen att det kostade 26 kr per person att åka tre stationer med tunnelbanan är en helt annan sak. Nästa gång ska jag testa om jag kan åka på reducerat pris för hon på Pressbyrån frågade om vi var under 20. Kvällen rundades av med film, och glass för den som ville ha. Jag ville inte ha så jag försökte kurera min onda hals med te istället. Det gick sådär. Sömnen blev också sådär eftersom jag och Johan delade på en 90-säng och jag var så täppt i näsan så jag fick andnöd varannan timme hela natten. Dessutom hade jag lock för örat sedan flygningen och sa "vaaaa?" som en gammal tant om någon pratade från fel håll. Måndagen satt jag framför datorn och panikskrev färdigt uppsatsen som skulle lämnas in idag. Men jag hann! Och totalt missnöjd blev jag inte heller. Eftermiddagen gick åt till att ta sig ut till Arlanda där vi fick vänta lääänge på ombordstigning. Det spelar ingen roll att man inte längtar tillbaka dit man ska åka, det är ändå skönt att resa hemåt. Vi flög över molnen hela vägen och när vi flög in över Småland och landskapet blev synligt igen tog det nästan andan ur mig, det var så vackert att jag inte ville byta bort det mot någon storstad i hela världen just då.

Normalt sett brukar jag alltid få ett litet pirr i magen när jag anländer till Stockholm, det är så mycket min stad, jag känner den så väl och samtidigt inte för det finns säkert miljoner skrymslen och vrår där som jag inte har upptäckt än. Men jag kan inte låta bli att känna mig stolt och trygg på samma gång när jag står på centralstationen bland alla förvirrade människor som så uppenbart inte hittar lika bra där. Även om jag har en väska i handen och lika gärna skulle kunna vara från Boden, Gävle eller Trelleborg där jag smälter in bland alla andra resenärer så är jag ändå hemma. Det enda som inte fascinerar mig i storstaden är människorna. Under de fem minuter då vi stod och väntade (förgäves) på att det skulle bli vår tur att köpa dyra SL-biljetter såg jag 1) en jättefull, jättesliten alkistant som fick hjälp att gå av en kille som inte såg ut att höra ihop med henne, 2) en ung tjej som hade snattat halva Pressbyrån och tömde ut diverse godis ur jackan på golvet, sedan plockade hon ner det i väskan och log glatt medan hon gick därifrån med folks förundrade blickar i ryggen samt 3) en rynkig, kort, späd liten tant med de största hörselskydden jag har sett. Intressanta människor kanske, men det kändes mest tragiskt alltihop. Att folk stirrar med skräckblandad förtjusning i ögonen hör till. Men jag gillar det inte.

Jag ska berätta en till sak, för den som orkar. Stora flygplatser, tågstationer och bussterminaler gör mig barnsligt lycklig. Jag tror att det är själva atmosfären som gör det, förväntningarna i luften, reslusten, längtan bort eller hem. Jag skulle kunna sitta i timmar och bara titta på folk som är på väg kors och tvärs i världen, genom olika tidszoner och i olika ärenden. Folk i alla åldrar och av alla sorter. Jag blir nästan lika förtjust av att se flygplan som lyfter eller landar, när de flyger så nära trädtopparna att man inte riktigt vet om de ska landa mitt i skogen eller ej. Jag tittar upp i luften, ler och pekar som en 5-årig pojke vars största fascination är fordon av alla de slag. Därför var jag snudd på salig när jag fick ta fönsterplatsen igår och kunde sitta och titta ner på alla små miniatyr-hus, bilar och träd. Jag var tvungen att berätta om precis allt som jag såg därnere för Johan som bara tittade på mig och log. Ungefär som man ler åt en 5-åring som sitter vid ett flygplansfönster och förtjust berättar om bilarna som ser ut som små myror därnere på vägarna. Men man måste ju få vara barn ibland också.