Vikten av att lära sig språk
On a train
Er bittra bloggare är tillbaka! Har tillbringat några dagar "hemmahemma" i Huddinge. Jag måste säga hemmahemma för hemma är ju här i Växjö. Knepigt det där, när det känns som man fortfarande står med ena foten kvar hemma hos mamma och pappa och har den andra foten i sitt alldeles egna, vuxna liv. Det var nog välbehövligt att åka iväg ett tag för jag kopplade bort en stor del av min stress och mina funderingar när jag var där. Den här kursen är tyvärr inte alls vad jag hade hoppats på. Jag har absolut ingen motivation att plugga för tillfället vilket gör att jag nog ligger lite efter nu, men det ska nog ordna sig till slut. Har dock inte fått något grepp om vad kursen går ut på, jag letar fortfarande efter den röda tråden som vår lärare verkar vara oförmögen att hitta. Jag bara väntar på att få skriva kursutvärderingen och säga precis vad jag tycker. Undrar hur mycket av de synpunkter man skriver påverkar lärarna sen? Kommer de att minska på kurslitteraturen, ändra kursens uppläggning, eller för all del, byta ut läraren helt?
Eftersom jag förmodar att de som läser här har saknat mitt gnäll tänkte jag nu skriva om tågresan jag gjorde igår för att komma tillbaka till Växjö. Till att börja med betalade jag 539 kronor för den. Det var en ungdomsbiljett, 2:a klass. Resan började i Flemingsberg där jag hoppade på ett X2000 fullt med kontorsnissar och andra morgonpigga. Eller trötta? Redan då var tåget någon minut försenat. Sedan uppstod ett fel på motorerna som gjorde att hela tåget krängde fram och tillbaka. Föraren ropade glatt ut i högtalarna att felet skulle åtgärdas i Katrineholm som var nästa stopp, och att det inte fanns någon risk för att tåget skulle välta av spåren, men att man skulle hålla i sig och sitt varma kaffe ordentligt. I Katrineholm åtgärdades felet och vi drog på oss 10 minuters försening. Sedan följde ett antal stoppsignaler på det för att avslutas med ett trasigt spår strax innan Nässjö (?) som gjorde att tågen bara kunde köra på ett spår och var tvungna att stanna och mötas. Till slut var tåget 18 minuter försenat och jag hade en bytesmarginal på 16 minuter i Alvesta. Ironiskt så det förslår. Strax innan tåget äntligen rullade in i Alvesta fick vi besked om att nästa tåg mot Växjö gick 11.34, alltså 50 minuter senare. Hurra! Fast i Alvesta än en gång! Favorit i repris! Tur för SJ att man fick åka på samma biljett i alla fall. Kom fram till Växjö ungefär en timme senare än det var tänkt. Nu ska jag för tredje gången på ett år kräva ersättning av SJ. För tredje gången är det sträckan Stockholm-Växjö eller vice versa det gäller. Vad är grejen?! Och en annan sak. Varför kan ett X2000 mot Stockholm vänta in ett försenat Öresundståg i Alvesta när ett Öresundståg mot Kalmar inte kan vänta in ett försenat x2000 på samma ställe. Det handlar om sisådär tre minuter. Och minuter verkar ju bevisligen inte vara något som man tar så hårt på inom järnvägsföretagen.
Mer koppeltvång åt folket!
Jag kan inte med ord beskriva hur förbannad och upprörd jag blir av att folk låter sina hundar springa lösa på campus. För det första är det inte tillåtet för hundar ska hållas kopplade här. För det andra är det inte särskilt behagligt för mig som var paniskt hundrädd som liten att behöva möta hundar utan koppel stup i kvarten. Och då finns det med all säkerhet många som är mer rädda för hundar än vad jag är. För jag är inte särskilt rädd egentligen, jag har mest en väldigt stor respekt för hundar jag inte vet hur de beter sig. Idag när jag var på väg till skolan hörde jag ett morrande och sedan såg jag i ögonvrån hur två schäfrar kommer springande mot mig i 180. Blev helt skakis men som tur var hade ägaren disciplin på hundarna och kunde vissla tillbaka dem. Tur för honom. Annars hade jag fått spel totalt. Jag ska inte behöva utsättas för sånt här i min vardag. Och det ska ingen annan behöva heller. Jag skiter fullkomligt i hur väluppfostrad hunden i fråga är, den ska ändå inte springa mot mig eller hoppa på mig utan mitt godkännande. Förresten kan det väl slå slint i huvudet på vilken hund som helst så att den får för sig att bita halsen av första bästa människa. Och då spelar det ingen roll att den har gått på dressyrkurs. Koppla hundarna nu, säger jag!
Ettusensexhundratjugoåtta svenska kronor
Idag blev jag 1628 kronor fattigare. Inom loppet av mindre än två timmar. Bra jobbat! Ungefär en tredjedel av pengarna gjorde jag av med på apoteket så det får väl sägas vara en nödvändighet. Jag tycker att det är lite läskigt när man får ett annat märke på sitt läkemedel än det som står på receptet. Normalt sett beror det på att det finns ett billigare alternativ men nu berodde det på att det märket jag skulle ha inte fanns på det här apoteket. Nehej? Dessutom ifrågasatte jag farmaceutens kompetens när hon frågade om jag var under eller över tjugo år sekunden efter att hon hade knappat in mitt personnummer i datorn. Va?! En annan dum sak är att det är olika åldergränser för subventionering av läkemedel i olika kommuner. Verkar det som. Det finns mycket man kan fundera över i vardagen. Idag hade vi för övrigt föreläsning numero två på vår nya kurs. Läraren blev inte bättre så nu har jag bestämt mig för att det kommer bli en plåga att sitta på hans föreläsningar. Känns motiverande. Tur att det är helg snart!
You said I must eat so many lemons 'cause I am so bitter
Jag tycker att jag är en snäll person i största allmänhet. Jag tror hårt på mottot behandla andra som du själv vill bli behandlad. Därför håller jag upp dörrar, hjälper människor med barnvagnar på och av bussar och säger hej till kassafolk även om inte de säger hej först. Jag vill tro att världen blir lite bättre och gladare om man beter sig så. I lördags när jag skulle gå av bussen i Ronneby för att ta tåget vidare till Karlshamn tappade damen framför mig sin vattenflaska och tidning på golvet när hon reste sig upp. Jag gick precis bakom och uppmärksammade henne på detta för hon märkte det inte själv. (Jag kunde inte plocka upp hennes saker för jag hade händerna fulla med mina egna, annars hade jag såklart gjort det!). Hon verkade bli uppriktigt tacksam för att jag upplyste henne om att hon tappat sina saker. Då blev jag glad. En win-win-situation kanske man kan kalla det.
Men det händer att jag blir väldigt bitter. Det händer inte särskilt sällan heller. Eller så är det bara jag som uttrycker mig väldigt starkt när jag är missnöjd med något. Något som framkallar min bitterhet väldigt lätt är brist på sömn, eller när jag inser att jag kommer få brist på sömn. Som när mina grannar envisas med att ha förfest halva natten när jag är dödstrött och mest av allt bara vill sova, sova, sova. Eller som natten mellan måndag och tisdag när jag fortfarande var kvar i Karlshamn men skulle gå upp tio minuter i sex på morgonen för att åka hem till Växjö. Vi släckte vid elva för att få sova i alla fall sju timmar. Precis när jag hade slumrat till sådär skönt och var på väg in i djupsömnen får människan som bor i lägenhetens andra rum för sig att det är en bra idé att sitta i köket och skvallra med sin väninna. Det lät som att de var två halvt döva gamla tanter som de gapade och skrattade. Bitterheten började växa i mig. Till saken hör att jag sedan tidigare har mer än svårt för tjejen som bor i lägenheten och mer än gärna hittar fler negativa egenskaper hos henne. När Johan frågade om jag ville ha ett par öronproppar frågade jag bitskt om han inte hade något baseballträ istället. Bitter?! Jag?! Förstår inte vad ni menar?!
Jo, jag somnade till slut. Efter att ha stoppat öronproppar i öronen och efter att min käraste gick upp och sade till störningsmomenten. Men jag var allt annat än pigg dagen efter kan jag säga.
You are the generation that bought more shoes and you get what you deserve
I helgen har jag varit i Karlshamn. En stad där alla känner alla verkar det som. I alla fall så hälsar alla på alla när de möts så jag förmodar att så är fallet. Jag har bara gått promenader, sovit länge, ätit frukost framför teven, tittat på film och druckit varm Oboy. Tillsammans med Johan förstås. Och det var precis så lugnt och skönt som det låter! Jag hittade dessutom ett par skor, förutom de röda stövlar (som är världens skönaste och flickigaste) jag äntligen fick tag på i lördags efter helvetestentan. Jag vet inte riktigt vad jag ska ha skorna till för kläder men de är riktigt snygga. Tycker jag. Det är lite maffiaboss över dem så jag kanske får köpa mig en kostym?! I Karlshamn finns en Röda Korset-andrahandsaffär som är ganska kass. Hittade ingenting som jag kunde tänka mig att ens titta närmare på. Dessutom undrade jag på allvar om storstadsmänniskor generellt har bättre musiksmak än småstadsmänniskor. Om man rotar lite i LP-backarna på Stockholms stadsmission eller Myrorna i huvudstaden hittar man ofta ett flertal skivor med Depeche Mode och annat värt. I Karlshamn hittade jag enbart Vikingarna, Hits från svensktoppen och liknande. Jag förstår att människor har lämnat in skiten hos Röda Korset för att slippa ha skivorna hemma i hyllan och skämmas ihjäl. Jag har sorterat ut mina allra pinsammaste skivor och skickat iväg dem till diverse loppmarknader. För mitt eget bästa. Det kan vara så jobbigt att bortförklara sina Aquaskivor och Britney Spears-singlar, tycker ni inte?
Snökula
Nu är det snö på campus! Visserligen ett väldigt tunt lager som gräset lyser igenom, men ändå! Eftersom Växjös campus är allmänt känt för att vara som en bubbla så borde det ju se ut som en sån där snökula man skakar på, vintertid. Jag har ett svagt minne av att jag har skrivit det här förut?! Hur som helst blir jag lycklig av snö. Jag är ett riktigt vinterbarn. November brukar vara den sämsta månaden på året, riktigt grå och slaskig och allmänt trist men nu är det minsann både kallt och fint väder och snö på samma gång. Jag är glad att jag har beslutat mig för att fira jul i norra Sverige i år så att jag slipper bli besviken över att gräsplätten på framsidan av huset är lika grön som i juli på julaftons morgon. Jul=snö i min värld. Jag skulle aldrig i livet vilja fira jul på typ Gran Canaria. Huvaligen! Det finns dock en nackdel med att det är kallt ute. Det blir halt. Glashalt. Och eftersom det var slask igår har det nu bildats ett förrädiskt istäcke på alla gångvägar. Ett istäcke som har ett tunt lager snö över sig. Så förbannat läskigt att gå på! Därför ser jag ut som en blandning av tant/pingvin/stelopererad människa när jag går ut. Jag har haft seriösa funderingar på att skaffa broddar men jag vet inte om det är socialt accepterat om man är under 60 år. Jag tror att det här grundar sig i min rädsla för att göra illa mig. Jag ryser vid tanken på skrubbsår med grus i, det är bland det värsta jag kan tänka mig. Därför är jag en riktig mes när jag går på halt underlag, eller cyklar (oavsett årstid). Jag är en mes när jag åker snowboard också men då är jag mest rädd för att bryta svanskotan. Om man nu kan bryta den? Vintern vore så mycket bättre om det bara var sån där knarrig, kall snö ute jämt och ingen is. Kan man ordna det på något sätt?
Beauty sleep
Tänk vad lite sömn kan göra! Efter nästan 9 timmars oavbruten sömn inatt är jag snudd på en ny människa. Det totala förfallet i min lägenhet är numera lite mindre totalt och jag ska strax rycka upp mig och gå till bibblan för att ta itu med en av böckerna till den nya kursen. Boken i fråga är köpt begagnad men verkar vara helt ny så jag drar mig för att börja rita tjocka oranga och gröna streck i den. Jag är väldigt rädd om böcker ska ni veta. Inte pocketböcker dock, de är nästan gjorda för att knölas ned i tygkassar, bli blöta i hörnen och få knastrande sand mellan sidorna. Men andra böcker är jag försiktig med. Jag lägger alltid i bokmärken för att inte knäcka ryggen på boken, jag ställer dem i bokstavsordning i hyllan och blir förtvivlad i ett par sekunder om en bok blir fult stött i ett av hörnen. Jag är lika varsam med skivor, jag lovar! Förutom den gången när jag råkade droppa aceton på en av min pappas skivor men det hör inte hit. Hela det här inlägget förvandlades just till ett sidospår. Det jag skulle skriva var att allt känns bättre idag och inte så galet jobbigt. Den nya läraren får en ny chans imorgon, om han inte skärper sig då tänker jag döma ut honom som dålig.
Trashing days
Något som retar gallfeber på mig är vuxna som har glömt hur det är att vara barn. Det är sådana vuxna som blir snipiga och bittra och tycker att barn ska synas men inte höras. Och skäller och gnäller och uppfostrar på sämsta tänkbara sätt. Sedan finns det vuxna som har glömt hur det är att vara student också. Som har glömt hur det är att alltid ha för mycket att göra och alltid för lite tid. Aldrig att man kan slösa bort en lördag i stan utan att tanken på fyrtio olästa sidor i kursboken gnager i bakhuvudet. Aldrig att man kan vakna upp en söndag utan att genast påminnas om att man ligger efter med pluggandet. Igen. För helgerna är inte lediga när man är student. Heltidsstudier är inte samma sak som heltidsjobb då man får gå hem på fredagseftermiddagen och se fram emot en hel helg som kan fyllas med det man känner för att göra. Nej, heltidsstudier innebär att du alltid har hundra bollar i luften och aldrig får lägga ifrån dig allihop och bara vila en minut eller två. De som planerar kurser och gör scheman verkar tro att studenter har all ork, motivation och vilja i världen att plugga, plugga, plugga. Och det kanske vi har för det mesta. Men vi måste få leva också. Det här året har vi två dagar mellan varje delkurs som är helt lediga. Det vill säga innan nästa kurs börjar. Två dagar att andas ut på. Att ta igen sömn på. Att hinna med allt det där som man annars aldrig hinner med. Och den andra av dessa två dagar kan det hända att läraren för den nya kursen skickar ett massmail till kursens samtliga registrerade studenter och upplyser dem om att det kan vara en god idé att köpa ett stycke kursbok och börja läsa lite inför den allra första introduktionsföreläsningen. Allvarligt talat känns det som en spark i magen. När glömde man bort att studenter är mänskliga? När glömde man bort att människor är mänskliga? Hur kan man vara förvånad över att folk till slut går in i väggen?
Isolerad från omvärlden
Vi har tenta på lördag. Vi sitter och pluggar i bibblan varje dag. Jag vet inte om något fastnar egentligen men man kan ju hoppas. Jag svär mycket över kursboken "Modern svensk politisk historia" som är det mest ostrukturerade och opedagogiska på länge. Och dricker mycket kaffe. Och äter mycket frukt. Och blir kanske lite klokare.
Om det var någon som undrade var jag har tagit vägen alltså.
Stil in Berlin
Oroa er inte, jag har inga som helst ambitioner att göra det här till en modeblogg. Men jag måste få påpeka att Stil in Berlin är en fantastisk sida. Jag är ingen modeslav på något sätt, men om man nu ändå ska ha kläder på sig kan man ju göra det till något roligt. Därför söker jag inspiration hela tiden. Och fastnar för sidor som ovan nämnda, fulla med bilder på människor som är vackra, annorlunda eller bara väldigt märkliga. Och sedan ser jag ändå ut som världens tristaste i mina vardagskläder så fråga mig inte efter sambandet...Jag får inspiration hela tiden men det verkar inte räcka ända fram, det blir väl kortslutning någonstans på vägen förmodligen. Nåväl, det som var poängen här är att jag hade tänkt att jag (med lite tur) kanske hamnar på den där sidan någon gång om jag nu flyttar till Berlin. Jag kanske borde byta stil helt när jag byter land? Eller så gör man det per automatik när man flyttar till staden för att den är så fantastisk så att man själv också blir det. Jag har inte sett Berlins dåliga sidor än tror jag, så det är väl därför jag älskar staden så blåögt. Inser ni vilka förväntningar jag har byggt upp inför nästa år?
Hot Hot Heat
I morse vaknade jag av att jag trodde jag hade feber. Sen kände jag mig lite för frisk i övrigt för att kunna ha feber och insåg att det var Hyresbostäder som tagit sitt förnuft till fånga och vridit upp värmen i huset. Hurra! Nu kanske jag slipper sova i hellånga pyjmasbyxor och dunsockor framöver. Men det är mest vid sängen det är varmt eftersom den står precis vid elementet så jag har fortfarande tjocksockor på fötterna när jag går runt i lägenheten. Jag har pratat med min mamma i telefon i 45 min idag och blivit uppdaterad på ungefär hela släktens förehavanden. Nu längtar jag hem ännu mer och hoppas på att jag kan ta en liten weekendresa till Stockholm om några veckor. Hoppas, hoppas, hoppas.
Musikkrig igen!
Nu med grannen under. Min mest festglada granne verkar det som eftersom det är förfest och efterfest där var och varannan helg. De spelar musik på jättehög volym, det vibrerar i mitt golv. Jag lovar att jag inte hade klagat om de hade spelat bra musik. Men Spice Girls, Westlife och diverse skaka-rumpan och eurotechno är inte riktigt min grej. Jag har planerat att titta på film men det känns inte riktigt som att en andra världskriget-film kommer till sin fulla rätt med förfestmusik i bakgrunden. Så jag väntar på att grannen ska ta på sig sin allra finaste rutiga skjorta och bege sig till Stallarna tillsammans med sina rutiga vänner. Borde de inte gå snart?
Kopfschmerzen
Tre torsdagar efter varandra nu har jag haft huvudvärk. Inga andra veckodagar, och då går jag ändå upp strax innan sju måndag, tisdag, onsdag och fredag. På torsdagar är jag "ledig" och kan sova hur länge jag vill. Det brukar bli till nio ungefär. Sedan börjar huvudvärken komma smygande mitt på dagen för att bli värre och värre och fortsätta ner mot nacken. Ajaj. Men borde det inte vara tvärtom? Att jag är pigg och utvilad och frisk när jag är "ledig". Ledig skriver jag inom citationstecken just för att jag aldrig är ledig på riktigt. Det finns tydligen alltid sidor att läsa, anteckningar att skriva rent och krångliga ord att slå upp när man pluggar på den här nivån. Just idag hittade jag dock ett väldigt märkligt uttryck i en av kursböckerna. Homosexuella ligor. Vad är en homosexuell liga? Vad gör en sån? Hotar folk tills de lovar att byta läggning? Inte vet jag, men jag förmodar att uttrycket tydligt visar vilken inställning det svenska samhället hade till homosexuella på 1950-talet.
