Fröken Fräulein

I torsdags reste jag till Sverige och Johan för att fira påsk. Jag började med en väldigt seg resa med S-bahn till flygplatsen. Det tar 40 minuter och allt man ser är åkrar, åkrar, åkrar, bilväg, bilväg, hus, åkrar, åkrar, bilväg. Men det var fint väder. Och väldigt varmt, särskilt med en stor backpacker-ryggsäck på ryggen. Flygplatsen var hur stor som helst och väldigt fin, nästan finare än Kastrup tror jag. Arlanda är pinsamt litet och tråkigt faktiskt, kan man konstatera. Första flyget tog mig från München till Berlin och jag har aldrig varit gladare över att jag valde fönsterplats. Att flyga in över Berlin i vackert väder kan ha varit bland det häftigaste jag sett. Man såg precis allt; tegeltaken, kyrkorna, de typiska 70-talshöghusen, pooler, färgen på fasaderna. Och så tv-tornet förstås. Det fina tv-tornet. Och alla träd såg ut som små färgglada puffar. Jag fick en plötslig längtan tillbaka till Berlin, och när jag gick av planet och tvärs igenom Berlin-Tegels flygplats kände jag mig som hemma. Märkligt hur snabbt man kan fästa sig vid en ny plats och kalla det hemma. Nästa flyg gick bara någon halvtimme efter det första och jag var självklart framme på Kastrup jättetidigt eftersom AirBerlin har för vana att vara väldigt punktliga. En annan trevlig bonus de har är att man alltid får något att dricka och någon sorts snacks på deras flygningar. Och gratis tidningar. Lite skillnad mot snål-SAS! Hur som helst hade jag bokat ett senare tåg för att ha god marginal på Kastrup men jag fick som tur var åka med tåget som gick en timme tidigare och var framme i Karlshamn redan 21.30. Då var jag fortfarande vän med SJ. (Jag insåg att jag varit borta från Sverige för länge när jag inte kunde höra om tågvärden pratade danska eller svenska. Det var skånska kom jag fram till sen.) I Karlshamn var det mörkt, och mycket kallare än i München. Men skönt att vara i Sverige. Hela påskhelgen har varit solig och varm och fin. Vi har promenerat och lagat påskmat och ätit en massa påskgodis. Vi hann även med en tur till Karlskrona för att träffa Maria och Martin och äta glass i solen. Självklart gick helgen alldeles för fort och i måndags var det dags att åka tillbaka till München. Då började äventyret. Jag och ett större antal andra personer hade bokat biljetter till ett tåg som skulle gå från Karlshamn 13.30. Då hade jag mycket tid på Kastrup för att checka in och annat. Kanske gå i en butik eller två och köpa en parfym. Synd bara att avgången 13.30 bara går måndag till fredag samt lördag. I måndags var det annandag påsk, även känd som en röd dag. Heja SJ! Nästa tåg gick 14.30. Där stod vi. Jag ringde SJ's kundtjänst och fick prata med en kille som antagligen var praoelev med tanke på hur dålig koll han hade. Ringde SAS som var tveksamma till att jag skulle hinna till incheckningen innan de stängde. Jag var förbannad och gråtfärdig. Men jag tog tåget en timme senare och satt som på nålar hela vägen eftersom Öresundstågen inte precis är kända för att hålla tidtabellerna. Tåget var dessutom överfullt eftersom en avgång ju "saknades". SJ fortsatte att göra sig impopulära genom att vägra låta ett tåg vänta i max 10 minuter så att de på vårt tåg kunde hinna med sitt byte. Som tur var drog tåget inte på sig förseningar och vi var framme vid Kastrup precis när vi skulle. Tur också att SAS har ett bra system med self service-automater så att köerna till incheckningen inte är galet långa. Jag hade dessutom redan checkat in via SMS (!) några timmar tidigare. Det kallar jag hi-tech! Landade i München sent på kvällen och då var det som jag skrivit tidigare fortfarande sommarvärme i luften. Sommarvärme är det även på mitt kontor på praktiken. Så vansinnigt varmt och klibbigt! Men de senaste två dagarna har ändå varit rätt bra, trots trötthet och en släng av förkylning. Jag har saker att göra hela tiden och räknar ner timmarna tills jag får gå hem, och ut ut ut i eftermiddagssolen.

För tre år sedan pluggade jag en termin på Södertörns högskola. Det var ganska avslappnat och skönt, inte så ansträngande. Jag vill minnas att det var varmt den våren också för vi satt ute ganska mycket på rasterna, på det lilla berget utanför högskolan. Jag bodde på Fridhemsplan då och hade ganska nyligen träffat Johan, mina planer för sommaren var att tågluffa genom halva Europa med Maria. Livet var lätt att leva helt enkelt. Men så skulle jag söka en utbildning var ju meningen. Åh, vilken ångest jag hade. Vad ville jag göra? Vad ville jag bli? Skulle jag satsa på ett säkert yrke och få jobb direkt eller följa hjärtat och välja något som verkade intressant? Och nästan allt verkade ju intressant. Studievägledaren försökte få mig att välja lärarutbildningen men det ville jag inte. Till slut hade jag tio olika program och kurser i min ansökan. Tio! Och det var allt från textdesign till tyska A utomlands. Till slut blev det ju Växjö och det har jag inte ångrat. Men nu sitter jag här igen och har förhoppningsvis en bachelorexamen innan året är slut, och ska söka något inför nästa år. Eller till hösten bara. Eller för flera år om jag väljer en master. Och mina CSN-terminer börjar sina. Och jag vet inte vad jag ska söka. Och jag vet inte vad jag vill bli när jag blir stor.

Så kommer man tillbaka till München efter en alldeles för kort påskhelg i Sverige och så är det nästan 20 grader varmt klockan nio på kvällen och våren har fullkomligt exploderat på bara några dagar. Träden ser ut som ljusgröna, ljusgula och ljusrosa bollar och människor går omkring i flipflops och lite för korta shorts. Det är mitten på april. April! Och jag klagar inte.

Jag har väldigt blandade känslor inför min c-uppsats. Jag hatar den för att jag inte kommer igång med skrivandet, för att jag känner mig så oinspirerad och omotiverad. Samtidigt vill jag ju skriva den och jag tycker fortfarande att mitt ämne är intressant. Jag tror dessutom att jag kommer att lära mig en massa av att skriva den här uppsatsen. Så varför går det inte? Varför låser sig allting så fort jag öppnar dokumentet och ska börja skriva? Jag som brukar kunna pussla ihop texter lätt som ingenting. Nu är det i alla fall påsklov och då får man ta paus från allt vad skolarbete heter. Jag ska ägna kvällen åt att packa ihop min väska inför morgondagens resa. Ungefär 11 timmar ska jag vara på resande fot. Tur att jag har en Ipod.

Jag vill aldrig ha ett jobb där man inte får gå klädd som man vill. Jag vill inte känna mig obekväm i dräkt och fina klackar från måndag till fredag. Jag vill inte se representabel ut. Efter en och en halv månad på praktiken är jag redan trött på blusar, koftor och prydliga hästsvansar. För att inte tala om skorna. Jag vill ha ett jobb där man kan glida omkring i converse och baggy jeans. När det blir varmare ska man kunna hoppa i ett par flipflops istället utan att någon tvingar en att gå hem och byta. Undrar var jag borde jobba då? Nu är jag i alla fall ledig några dagar och kan se ut som jag vill. Experimentera fram olika frisyrer med mitt hår som är helt omöjligt just nu. Använda mitt nya ljusröda nagellack. Rulla upp mina chinos en bit och gå barfota i mina blommiga kinaskor. Och byta ut snyggväskan mot en tygkasse förstås.

Så var det måndag igen. Det har varit hysteriskt soligt och varmt hela dagen och vi satt ute i solen på lunchen och drack kaffe och diskuterade böcker. Nu är det åska och ösregn utanför fönstret. Helgen har varit fin, om än väldigt lugn. I fredags var vi hemma och tittade på tv. I lördags gick vi upp 9(!) för att komma iväg skapligt tidigt till loppisarna. Först åkte vi till en som var som en blandning av Skärholmens loppmarknad och en shoppinggata utomlands. Skräp, skräp, skräp. Eller ja, typ duntäcken, billiga glittriga linnen, hysteriska leksaker från Kina, apelsiner, rostiga cyklar och bilstereos i en salig blandning. En gubbe hade även en resväska full med fjärrkontroller. Jaja. Vi åkte till andra sidan stan istället och klev av på stationen som Gud glömde. En parkeringsplats och en åker var allt vi såg. Men loppisen var oväntat bra! Jag köpte en röd jacka med vita knappar (enligt lappen i jackan är tillverkaren officiell leverantör av kläder till det tyska skidlandslaget eller nåt sånt. Eller var det på 60-talet i alla fall), ett par nästan oanvända mörkblå tygskor i bästa pop-modell och ett par röda pumps med rosetter på. Är inte helt säker på när jag ska använda pumpsen men de kostade bara 2 Euro och är så fina! Dessutom berättade kvinnan som sålde dem att hon hade köpt dem tillsammans med en liten röd väska med en rosett på (Vera köpte väskan) för att ha till en röd dräkt. Hon verkade såhär i efterhand lite tveksam till den kombinationen men var väldigt trevlig. Kvinnan som sålde den röda jackan var helt tokig i Sverige så jag var ju tvungen att köpa den också. Allt som allt brände jag 6 Euro. Kvällen blev lugn eftersom Vera är dödsförkyld så vi åt fetaostsallad och tittade på Der Untergang. Sedan drömde jag väldigt underliga drömmar om andra världskriget. Jaja. Igår var en ovanligt slö söndag. Vi låg inne och tittade på teve nästan hela dagen och gick och köpte pizza på kvällen. Gubben på pizzerian såg måttligt road ut när vi sa att vi skulle köpa pizza för att ta med, och inte äta där. Men var var klädda i mjukisbrallor och munkjackor, vad trodde han?! Vi avslutade kvällen med att titta på About a Boy, som på tyska heter "Der Tag der toten Ente", vilket kan översättas till "dagen med den döda anden". Den döda anden är ju en synnerligen liten del av filmen, men någon tysk tyckte väl att det var en rolig idé. Hur som helst är Hugh Grant rätt trist utan sin brittiska dialekt konstaterade vi rätt snabbt. Jag tycker lite synd om tyskarna som alltid måste se på dubbade filmer och teveserier!

Idag har München bjudit på sol, blå himmel och ungefär 17 grader. Tillochmed min tunna vårjacka var alldeles för varm! Jag var på praktiken i inte ens två timmar och satt med på ett möte med en liten delegation från Kina, det var onekligen ganska intressant att lyssna på en kinesisk-tysk tolk men jag kom på mig själv med att hela tiden tänka på annat. I den kinesiska delegationen ingick två kvinnor, sammanlagt var de sex personer. Jag kom på mig själv med att undra om de bara var någon sorts sekreterare eller om de hade några högre positioner. Den ena antecknade hela tiden medan den andra såg ganska ointresserad ut. Den som antecknade hade ett "Ms" framför sitt namn på namnskylten och var inte gift. Jag undrar om hon har valt karriär framför en roll som hemmafru? Jag är alldeles för dåligt insatt i Kinas kultur men väldigt nyfiken. Men sådant kan man ju inte fråga hur som helst, tyvärr. Var väldigt fascinerad av hur snabbt de antecknade med kinesiska tecken. Och var imponerad av den tyska professorn i 50-årsåldern som lärde sig kinesiska. Förmodligen inte så vanligt i Tyskland om det var 30 år sedan man lämnade universitetsstudierna bakom sig. Jag tog en liten promenad i Schwabing när vi fick sluta och det var galet varmt. Efter en sväng förbi HM åkte jag hem och åt lunch och fixade med mitt Learning Agreement och lite annat. Jag bara väntar på att allt ska lösa sig med betyg från skolan i Berlin och tillgodoräkning av poäng, jag orkar snart inte ha det i huvudet längre. Eftermiddagen har även bjudit på ytterligare en promenad i solen med Vera och nu har vi precis ätit middag och är mätta och trötta. Paltkoman som lagt sig över lägenheten kommer nog att hålla oss hemma ikväll, även om planerna från början var att gå till den lokala lilla puben för en öl eller två. Men det är ju en dag imorgon också (hur gammal låter jag nu?!) och den tänkte vi tillbringa på en loppmarknad, i solen om väderprognosen håller vad den lovar.

Vi har en liten kris här i lägenheten just nu. För ett par timmar sedan blev det myrornas krig på min tv. Och på Veras så det är inte tv:n som har gått sönder utan något annat som krånglar. Och om en kvart börjar vår torsdagsunderhållning, Top Model. Vad ska vi göra nu?!

Update: Precis klockan 20.15 började tv:n fungera igen. Torsdagskvällen är räddad!