Fröken Fräulein

Nu har jag återvänt till Växjö, staden som känns som hemma och borta på samma gång. Ny lägenhet, ny termin, nya människor. Det känns fint, och jag är pepp inför hösten. Detta trots att jag har massor att göra bara efter en dag här. Sju flyttkartonger ska packas upp, grammatikläxa ska göras och tysk skönlitteratur ska läsas. Utöver detta ska jag förhoppningsvis lära känna hundra nya roliga människor! Hösten blir tuff. Men rolig.

Idag var dagen då jag skulle få jättemycket gjort på uppsatsen. Kanske skriva flera sidor. Sen läste jag mailet från min handledare och öppnade dokumentet med hennes kommentarer på det jag skrivit hittills. Sen fick jag inget gjort alls för jag kände mig så värdelös och dålig på allt vad skrivande heter. Kanske är jag känslig. Kanske borde jag istället bli aggressiv och skriva så tangenterna glöder. Men när det känns som att inte ett enda ord i min uppsats är något att ha så känns allt så hopplöst. Jag förstår att en handledare måste ge kritik, för det är ju lite av poängen med att handleda, men man tycker ju att lite positiv feedback och peppning skulle kunna hjälpa alla stackars uppsatsskrivare som håller på att bli tokiga över metodval och vetenskapliga formuleringar. Men jag kan inte ta till mig någonting när all kritik är negativ, när handledaren använder ord hon förmodligen knappt förstår själv och dessutom kryddar det hela med lite smileys här och var. Jag skiter väl fullständigt i att hon försöker muntra upp stämningen med några glada gubbar när det känns som att det enda som kvarstår att göra med uppsatsen är att trycka ctrl+a+delete.

Söka lägenhet. Råka spärra sig själv i söksystemet. Ringa hyresvärden. Få tillgång till söksystemet. Söka mera lägenheter. Göra hundra intresseanmälningar. Få erbjudande om lägenhet. Tacka JA. Få lägenhet. Skriva under kontrakt. Skicka kontrakt. Ringa försäkringsbolag. Ändra försäkring. Ringa om förrådet. Säga upp förrådet. Göra adressändring. Skriva under adressändring. Betala adressändring. Skicka bekräftelse. Be om flytthjälp. Få flytthjälp. Skriva ut schema. Skriva ut litteraturlista. Skriva ut uppgifter. Leta efter begagnade böcker. Vänta på papper från CSN. Maila till CSN. Maila till lärare på universitetet. Fixa nytt recept. Vänta i en timme på att fixa nytt recept. Få nytt recept på fyra minuter. Styra upp födelsedagskalas. Fixa klänning till bröllop. Fixa tåg-, buss- flygbiljetter. Vara snäll och hjälpa någon. Ringa till Kiruna för att man är snäll och hjälper någon. Vänta, vänta, vänta på besked, svar och viktiga papper. Inte kunna koppla av för att man väntar, väntar, väntar på besked, svar och viktiga papper. Så måste jag boka en klipptid också.
Det är verkligen så himla roligt att vara vuxen. Verkligen.

I Tyskland bor var och varannan människa i WG, kollektivt boende. Jag gjorde också det under mina månader där. I Sverige är det inte lika vanligt. Jag vet inte varför. Kanske är tyskar mer toleranta mot andra människor och deras vanor och ovanor. Kanske är svenskar bara fega. Men i Sverige finns i alla fall möjligheten att bo i dublett-lägenhet om man är student. Alltså en lägenhet med två rum och gemensamt kök och badrum. Det är säkert en jättefin lösning om man gillar den man bor med och om man kommer överens om städning och annat praktiskt. Annars är det ett helvete. Det vet jag för Johan bor precis så. Och just nu är vi två par som bor i den här lägenheten. Vilket ju hade funkat om vi alla hade haft samma uppfattning om vad allmänt vett är. Men tyvärr så vet inte tjejen som bor i det andra rummet

- att man bör tömma kylskåpet på varor som kan surna/ruttna/mögla innan man reser bort i två månader
- att man kanske också bör diska upp efter sig innan man reser bort i två månader
- att en soppåse inte knyter ihop sig själv. Nu fyller hon och hennes pojkvän soppåsen tills saker börjar ramla ur, alternativt att jag eller Johan byter soppåse
- att soppåsen som ligger vid dörren inte går ut med sig själv
- att om man lägger en plastpåse bredvid sophinken i badrummet så sätter den inte i sig själv i hinken
- att man inte lånar saker från de andra som bor i lägenheten utan att fråga först
- vad normal samtalston är. Inte hennes pojkvän heller och han har dessutom ett nästan sjukligt behov av att höra sin egen röst precis hela tiden.
- att det inte är så bra att vrida termometer-grejen i kylskåpet till max så att maten fryser och förstörs
- att den där saken som står bredvid toaletten är en toaborste, en väldigt praktisk uppfinning
- att ett badrum bör städas kanske en gång i veckan, ett kök förmodligen lika ofta
- att bord, bänkytor och spis i köket kan torkas av efter att man har lagat/ätit mat så det inte är kladd överallt
- att det finns något som heter källsortering
- att man kanske inte bör klaga på att balkongdörren står öppen så att det kommer in insekter, om man själv inte ens kan tänka så långt att man gör ovanstående

Som tur är åker jag tillbaka till Stockholm på onsdag. Annars hade risken varit stor att jag hade blivit galen och strypt någon. Eller mig själv.

Uppdatering: Nu har någon slängt en sprayflaska med raklödder i sophinken i badrummet. Alltså, en flaska i metall som klassas som tryckbehållare. Jag blir knäpp.

Eternal sunshine of the spotless mind gick precis på teve och vi såg den. Jag hade glömt bort nästan hela handlingen och framför allt hur fin och bra den filmen är. Den var inte ens så underlig och svår att förstå som jag hade för mig att den var. Utan bara fantastisk!

Nu är vi tillbaka i Karlshamn. Igen. Mycket har hänt sedan jag skrev här sist. Landet var precis så fint och avkopplande som jag hade tänkt mig. Dryga fem dagar fyllda med sovmorgnar, smultron- och blåbärsplockning, kortspel, en tur med båten, sol på bryggan, dopp i havet och en dagstripp till Norrtälje. Sedan tillbaka till storstan för att packa om väskan och åka norrut. Umeå var en regnig vecka fylld med utflykter, älgklappning, tunnbrödsbakning och klänningsshopping. Sedan ytterligare en mellanlandning i Stockholm med barnkalas, lunch i trevligt sällskap och Transformers på bio (jag tillhör garanterat inte målgruppen för den filmen) innan vi åkte hit. Och nu är det bara uppsatsångest för hela slanten. Motivationen har aldrig riktigt funnits där när det gäller den här uppsatsen, och det där välbekanta skrivflowet som brukar infinna sig har inte heller dykt upp. Det känns ganska hopplöst med andra ord. Vad ska jag med den här uppsatsen till? Vad ska någon annan med den här uppsatsen till? Men jag tragglar vidare. Skriver en rad här, en finurlig formulering där och en halvsida där. Kanske blir den färdig i tid, kanske inte. Jag är mest trött på att behöva plugga saker som jag inte brinner för. Och teori och metod, det brinner jag inte för. Vem gör det?