Fröken Fräulein

Jag har redan lagt upp det här klippet på Facebook idag men eftersom jag har lyssnat på låten säkert tio gånger under dagen så lägger jag upp den här så att fler kan hitta den. Ramlade över den av en slump på en annan blogg och fastnade direkt. Älskar texten, den peppiga musiken och sångerskans röst. Dessutom får videon mig att längta till vår och sommar, utomlands, ljusa nätter och annat som känns långt bort såhär i novemberkylan. Duon BOY består av två tjejer från Hamburg respektive Zürich och de släppte sitt debutalbum i september. Under hösten verkar de ha turnerat runt i hela Tyskland och lite till och tittar man på hemsidan ser varenda konsert ut att ha varit slutsåld. Hoppas de kommer till Sverige snart också!

Det kanske är dags att skriva det sista Way Out West-inlägget nu, såhär en vecka efter de andra. Lördagen inleddes med sovmorgon och frukost i solen på balkongen. Sedan tog jag bussen själv in till stan för att hälsa på min fina kusin med familj. Där satt jag i solen på balkongen och blev bjuden på kaffe och sjukt goda kanelbullar medans vi pratade bort en timme eller två. Övriga i festivalsällskapet var på The Tallest Man on Earth's spelning som jag alltså prioriterade bort till förmån för kusinhäng. Sedan tog jag en spårvagn som var full till bristningsgränsen med festivalbesökare och åkte till Slottsskogen för att möta upp de andra utanför området och dricka lite vin i solen. Även denna dag var vädret helt fantastiskt.


Obligatorisk bild på Way Out West-skylten

Vi rörde oss in på området och började med att äta en falafel samtidigt som vi tittade/lyssnade lite på Noah and the Whale. De var riktigt bra och förutom att spela sina egna låter gjorde de en cover på Robyns "Call your girlfriend" (det blev lite av ett tema sen, att referera till andra artister som spelade på festivalen). Sen såg vi finaste Säkert!, den perfekta blandningen av norrländskt vemod och upptempo-låtar. Efter det var det en ganska stor lucka i spelschemat fram till nästa band vi ville så vi hängde inne på ölområdet ett tag. Wiz Khalifa spelade och jag tyckte att allt lät som en enda lång låt (förutom när de gjorde någon sorts cover/samplade Empire of the Sun). Förstår mig väldigt sällan på hiphop. Lördagkvällens höjdpunkt enligt mig var Pulp, som visserligen är rätt gubbiga vid det här laget men som ändå röjde som om det var 1997 fortfarande. Synd bara att alla som stod runt oss var födda ca 1994 och aldrig hade hört bandet ifråga och bara stod stilla och tittade, samt blev sura när vi röjdansade till "Common People". Jag tycker personligen att det är omöjligt att stå still när den låten spelas men jag kan ju ha fel. Pulp gjorde också en referens till ett annat band och tog upp en snubbe från Noah and the Whale på scenen under en låt.


Pulp, som borde fått spela senare så att det hade blivit ännu mer fest!


Jag och Maria. Notera att jag är duktig och har (knallgula) öronproppar!

Efter Pulp hängde vi på ölområdet igen och fascinerades av att så många verkade tycka att Tiësto var festivalens höjdpunkt. Hysteriskt mycket folk vid scenen, samt några hipsters som dansade inne på ölområdet. Jag förstod mig inte på musiken alls och tyckte att även detta lät som en enda lång låt. Och då gillar jag ändå elektronisk musik i viss utsträckning, men det finns ju gränser. Ännu fler verkade tycka att Kanye West var festivalens höjdpunkt, för när han spelade var verkligen hela festivalen vid den scenen såg det ut som. Förutom vi, som satt kvar inne på ölområdet och försökte förstå storheten med denne man. Jag vet inte hur många blogginlägg och recensioner jag har läst såhär i efterhand som fullkomligen hyllar Kanye West och säger att detta var årets konsert (tillsammans med Prince) och de grät och var helt saliga och gud vet allt. Synd att jag missade den konserten då, med flit. Eller, vi hörde ju det mesta av den men jag var inte direkt överväldigad. Förutom att jag inte direkt förstår mig på hiphop så förstår jag mig verkligen inte på Kanye West. Vad är grejen? Sjukt överskattad artist om ni frågar mig. Vi lämnade området innan hans spelning var slut, åt lite vegetarisk varmkorv på vägen och åkte till Storan som kvällen innan, den här gången för att se Pascal och Mattias Alkberg. Det blev Marias födelsedag efter klockan tolv och efter att ha köat en halv evighet till baren fick hon en födelsedagsdrink till slut. Det var två helt okej spelningar men vi nöjde oss ungefär halvvägs in i Mattias Alkbergs spelning och åkte hemåt. Efter kanske lite för lite för sömn var det söndag och dags att packa ihop väskan igen. Efter en lyxig och välbehövlig födelsedagsbrunch på Ritz promenerade vi till centralstationen där jag hoppade på mitt tåg hem mot Stockholm. Och så var den festivalhelgen slut! Men jag kommer tillbaka, kanske redan nästa år?


En suddig nattbild på festivalskylten får avsluta det här blogginlägget.

"Jag hörde två killar som var typ 1,90 långa som hade varit på Arcade Fires konsert prata om att han, sångaren, hade så snygga byxor. Och jag blir så arg på alla såna som är 1,90 långa. För om man är som jag, 1,65 eller kortare, så ser man aldrig några byxor. Jag tror aldrig jag har sett en frisyr ens en gång. Så nu tänker jag ställa mig på en stol när jag sjunger den här låten så att ni ser mig"

- Annika Norlin på Popaganda i helgen (nästan ordagrant citat)

Lyssnar sönder den här låten just nu.

Just nu lyssnar jag mest på Kate Nash för att ladda upp inför konserten jag ska på om en dryg vecka men idag är det den här låten som går på repeat hemma hos mig. Det här är egentligen inte den officilla musikvideon till låten men den här videon/mini-kortfilmen är så fin. Jag vet inte vem som är snyggast här, Zooey Deschanel eller Joseph Gordon-Levitt?

De senaste dagarna har jag roat mig med att lyssna på musik som jag spelade sönder när jag var 17-19 och inne i min värsta pop-period. Caesars, Bad Cash Quartet och The Plan är bara tre exempel på svensk, lite skränig indiepop som var det bästa man kunde lyssna på (och dansa till) då. Men husgudarna framför alla andra, de man aldrig, aldrig skulle sluta lyssna på i hela sitt liv var Kent. Jag kommer ihåg hur jag memorerade låttitlar, texter och extra fina rader, hur vi skrev "kent" med tuschpenna på händerna eller armarna och att man skrev de där extra fina raderna överallt; i sin gymnasiekalender, i marginalen på kollegieblocket, på lunarstorm. Min karriär som Kent-fan började med att jag hörde "Kräm" och tyckte att den var märklig och inte alls så himla bra. Men då var jag bara 12 och förmodligen alldeles för ung för att förstå mig på den sortens musik som hade ett budskap. Sedan kom flera Kentskivor med flera låtar, som visserligen var rätt bra men som jag ändå inte fastnade för. När jag var 17 däremot så betydde musiken allt, den satte ord på allt det där jobbiga, upproriska och olyckliga man upplever när man är tonåring precis mittemellan barn- och vuxenvärlden. Och Kent var bäst på just detta. Sommaren 2002 var Kent ett av banden som var med på Kalasturnén. Vi hade biljetter. Jag struntade fullständigt i Hellacopters och Mando Diao, Thåström intresserade mig bara måttligt. Men när Kent spelade stod jag och höll Maria i handen och bara njöt. Sista låten var 747. Då blundade jag och hade nära till tårarna. Kanske var det väldigt larvigt, kanske var det mest fantastiskt att musiken kunde beröra mig så mycket då. När jag fyllde 18 gjorde Maria en t-shirt till mig med en bit av en Kent-text skriven på ryggen. Nu minns jag inte helt säkert från vilken låt texten var, men jag tror det var Berg&dalvana. Sedan kom skivan Vapen & Ammunition och Kent blev Kent med hela svenska folket. Jag blev mest besviken. Men fick ändå med mig en affisch med en stor vit tiger på från skivsigneringen. Den har jag fortfarande kvar. Liksom alla skivor. Ibland lyssnar jag på dem, och musiken är fortfarande bra. Men någonstans på vägen växte jag upp och blev äldre. Jag kom över allt det där upproriska och jobbiga som tog upp min tid när jag var 17. Jag hittade mig själv någonstans och jag hittade ny musik. Nu ser jag en ny generation små popflickor som har Kent som sina husgudar. Som behöver texterna för att hitta något, hitta sig själva kanske. Jag blir inte berörd av musiken Kent skapar på samma sätt längre, men jag kommer aldrig glömma känslan av att som osäker sjuttonåring stå på den där leriga gräsmattan en augustikväll med min väns hand i min och känna tårarna bakom ögonlocken och tänka att 747 är det bästa som någonsin gjorts.

Har precis kommit hem från en konsert med Kaiser Chiefs. Så himla bra! Och alldeles för kort tyvärr. Tänk hur mycket roligare en helt vanlig måndag kan bli om man går på konsert och dricker ett glas öl, sjunger och dansar. Tänk att jag hade missat att se det här bandet live om jag hade bott i Sverige nu. Tror inte de spelar där nämligen. Tyskland is the place to be när det gäller musik. Men nu ska jag sova.

När folk skriver att deras musiksmak på fester är Basshunter vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Vart är världen på väg? Jag har fått höra att jag borde vidga mina vyer och inte ha så snäv musiksmak men jag vet inte jag.

...är snart inte min stad längre. Jag har packat ner mitt liv i kartonger och väskor och ställt alla möbler i ett förråd. Med regnet vräkandes ner utanför fönstren. Är det något jag inte kommer sakna med Växjö så är det definitivt vädret. Det är det mest opålitliga någonsin!

En liten schlageranalys såhär mitt i natten:
- Fel låt vann som vanligt. Har Ryssland mutat sig in i Eurovision Song Contest i år?
- Det är alltid lika roligt när Sverige tror att de ska vinna och sedan får en helt usel placering. Skadeglädje är den enda sanna glädjen
- Några ledord för årets tävling: bröst, silverklänningar, fransar
- Varför måste alla poäng upprepas på franska och varför får den franska poängmeddelaren prata franska när alla andra länder måste prata engelska? Alla stackare som är helt kassa på engelska gör sitt bästa medan fransmännen drygar sig. (Och skickar en pårökt hippie till tävlingen)
- Varför får Israel vara med och tävla? Det här undrar jag varje år men jag har aldrig fått något bra svar så jag fortsätter undra.

Nu ska jag sova, eller eventuellt hålla mig vaken till en fransk film på ettan som jag har för mig har ett riktigt fint slut. Jag har tydligen varit finkulturell och sett den någon gång. Mannen på tåget heter den.

Nu måste jag leta fram någon lämplig skiva som jag kan dra på på högsta volym och överrösta grannens usla förfestmusik med. Önska mig lycka till!

Jag kan vara galet envis. Och jag kan bli rätt sur om jag inte får min vilja igenom eftersom jag ofta är så övertygad om att jag har rätt. Inte helt bra egenskaper kanske. Men det kan vara bra att vara envis också. Till exempel om man letar efter en låt som man tror sig veta är gjord av en viss artist, men man är inte säker. Och man kommer ihåg en enda textrad ur hela låten. Jag började leta i torsdags kväll. Nu hittade jag äntligen låten. Det lilla livet heter den och det var Familjen som låg bakom den, precis som jag trodde och den är riktigt bra! Liksom resten av Familjens låtar. Jag tror att jag har kommit in i en elektronisk musikperiod igen!