Fröken Fräulein

Det finns många anledningar till att jag inte gillar mitt jobb och helst skulle vilja säga upp mig fortast möjligt (men det gör jag inte för min mamma avråder mig bestämt och jag lyssnar lydigt på henne). Det här är några av dem:

- Alla kvinnliga kunder med hysteriskt gälla röster som pratar i 180 och snubblar över orden så att varken jag eller de själva förstår vad de vill ha sagt
- Kunder som ringer fr¨ån sin hemtelefon som de har knaster och störningar i och som klagar på att de inte hör vad jag säger. Smart.
- Kunder som svär som galningar och försöker få det till att det är mitt fel att de inte har ringt och bokat en tid fast det har fått en lapp i brevlådan där det står  "Kontakta Telias kundtjänst på nr 90200". Också smart.
- Sommarvikarier som chansar hej vilt på hur de ska gå tillväga när de lägger ut beställningar istället för att fråga någon som har jobbat här i 20 år och som kan allt utan och innan. Då blir det ofta fel och sedan får någon annan en förbannad kund i telefon och måste förklara det hela. Totalt intelligensbefriat.
- Människor som jobbar på kundtjänst och som kopplar över kunder till felanmälan så fort de inte kan lösa ett problem. Det behöver inte ens vara ett ärende som ska till felanmälan, de gör så ändå. Samma människor lägger gärna på luren mitt i samtalet om man kopplar en kund till dem som faktiskt ska till kundtjänst. Underbart.

Jag kan komma på säkert tusen saker till som retar upp mig varje dag men det blir för mycket interna uttryck och för långrandigt för att det ska vara intressant. Idag är det fredag och det är ca 1 timme och 20 minuter tills jag får stänga av datorn och gå hem. Men tro inte att jag är ledig sen. Nehej då! Jag ska minsann jobba i helgen. Och på måndag. Och på tisdag. Jag jublar nästan inombords.

(Angående önskemålet att jag ska lägga upp en bild på mig själv iförd läsglasögon: Jag ska fundera på saken och överväga om jag är mogen för det! Tänk på att jag är extremt fåfäng!)

Jag har fått låna ett par läsglasögon av optikern för att se om det hjälper mot min dåliga syn på långt håll. Det fanns inte så många par att välja på och optikern valde de snyggaste hon kunde hitta. Då skulle jag vilja veta hur de andra paren ser ut för jag börjar skratta när jag ser mig själv i spegeln iförd glasögon. Jag ser ut som värsta nörden. Eller som Johan så snällt uttryckte det: "Oj, vad du ser intellektuell ut!". Inne hos optikern träffade jag en gammal klasskompis, Malin som jag gick i samma klass som hela låg-, mellan- och högstadiet! Har inte sett henne på år och dar så det var verkligen ett kärt återseende. Man kanske borde ha en sån där återträff för sin högstadieklass snart? Det skulle vara jättekul och ångestfyllt på samma gång. Det är bara att hoppas på att man inte är den mest misslyckade liksom.
Det skulle vara intressant att veta vilka som läser min lilla oansenliga blogg?! Kul att veta att jag har några trogna läsare i alla fall!

Imorgon ska jag till optikern. Jag har klagat över att jag inte kan läsa skyltar på långt håll, att jag inte ser textremsan på tv:n om jag sitter för långt ifrån, att jag inte kan se vad det står på whiteboarden om jag sitter för långt bak i klassrummet. Och ja, jag har tänkt gå och göra en synundersökning men jag har uppenbarligen svårt att få tummen ur. Tur att min mamma ska till optikern just imorgon på min lediga dag och att hon har bokat en tid till mig med. Jag är lite sugen på att skaffa glasögon nämligen. Det kanske låter dumt men jag tycker att det är snyggt. Riktigt snyggt om man passar i det. Så dum som jag är hoppas jag, innerst inne, lite på att syntestet går dåligt.
Förresten har jag klippt luggen igen. Det blev kort. Väldigt kort om jag ska vara ärlig, men det är lika bra eftersom den växer så snabbt. Dessutom har ju underbaraste Amélie superkort lugg så helt fel kan det ju inte vara?

I morse kl 06.04 när jag gick till bussen fick jag en flashback. På radion spelades Regina Spektors "Fidelity" och solen värmde i ansiktet. Precis som förra sommaren när vi bodde i Blackeberg och solen sken och Regina Spektor spelades på radion varje morgon när jag gick till tunnelbanan. Det var en fin sommar, förra sommaren. Första halvan var jag på utländsk mark och de sex veckorna jag jobbade var det varmt nästan hela tiden vill jag minnas. Vi var i alla fall utomhus efter jobbet. Sprang eller låg på klipporna och solade. Helgerna fördrev vi med öldrickande och dansande och galna upptåg på Götgatan med en trasig bandare. Eller så åkte vi ut till landet över helgen och njöt av lugnet. Eller tog inrikesflyget till Umeå. Badade vid en strand där man fick vada långt, långt ut för att vattnet skulle vara tillräckligt djupt att simma i. Satt vid älven och drack vin mitt i natten, som nästan inte var någon natt för att det var så ljust ute. Och sedan flyttade vi söderut och förändrade våra liv.

Tisdag är veckans kanske tråkigaste dag. Måndagen är jobbig för att det är vardag igen men den brukar gå snabbt ändå. Onsdag är mitt i veckan och lill-lördag, torsdag är dagen innan fredag och fredag-söndag behöver nog ingen ytterligare förklaring. Men tisdag? Så meningslöst. Särskilt när man jobbar till 18.30. Tur att jag är bjuden på filmkväll/middag/fika hemma hos mina kära fru! Det är precis sånt man behöver på eftermiddagarna efter jobbet för att inte vardagen ska bli totalt tråkig och enbart innehållandes jobba-äta-sova. Därför har jag planerat en fika imorgon också, med Anni. Och på torsdag bär det förmodligen av till landet, om ingen kommer med något bättre förslag på när/var/hur man kan fira midsommar?!

Jag får lust att hoppa framför tåget när jag inser att jag inte bara kommer att missa Arvikafestivalen med allt vad det innebär (BLOC PARTY för farao, jag har fortfarande inte fått nog och skulle lätt stå längst fram på deras konsert trots att jag såg dem i maj) utan även Accelerator. För jag jobbar den 29:e och 30:e juni. Hurra vad lycklig jag blir. Jag orkar inte ens räkna upp vilka artister som spelar på tvådagarsfestivalen vid Universitetet för då kommer jag att deppa ihop ännu mer. Varför känns det som att den här sommaren inte blir sådär jättekul? Förra året var jag ute på tågluff vid den här tidpunkten. Åh, jag kommer aldrig glömma det. Faktiskt så är det en sådan grej som jag kommer att berätta för mina eventuella framtida barn. Då kommer de förhoppningsvis tycka att deras mamma är cool som tågluffade genom halva Europa sommaren -06. Yeah. Förrförra sommaren var jag på festival x 2. Vi hade kul. Det var helt klart en av mina roligaste och sjukaste somrar ever. Även om jag blev mer än lovligt sur på mig själv när jag hittade programmet för Hultsfred-05 häromdagen och insåg att jag hade missat minst femtio bra band. Vem tappade mig i golvet när jag var liten liksom? Jaja, en festival kan ju upplevas även i öltältet.
Räkna med att blogginläggen kommer att dugga tätare än någonsin förr nu när jag sitter i en betongbunker i söderförorten och nästan somnar av tristess. Tur att min chef tycker att jag är en duktig medarbetare.
Nu: Fruktstund!

Jag skulle vilja lova mig själv en sak. Jag skulle vilja lova mig själv, att när jag är klar med min utbildning och har ett riktigt jobb, ett sånt där jobb som man normalt sett har längre än två somrar och ett jullov, då ska jag aldrig stanna kvar på en arbetsplats bara för att det är bekvämt och praktiskt och för att jag får fyra veckors betald semester. Men jag är rädd att jag inte kan hålla det löftet så jag lovar inte mig själv någonting. Nu sitter jag ju här, på det jobb som jag hade tänkt säga upp mig ifrån redan förra sommaren. Jag har fått ont i magen så fort jag har tänkt på dagens datum som innebar slutet på ledigheten, det inbillade sommarlovet. Jag fick en gråtklump i halsen så fort jag kom in i lokalen. Jag vill inte vara här! Snälla låt mig få göra något utvecklande och kreativt. Jag är inte gjord för att sitta och svara i telefon. Om jag, när jag är 52 år, känner att det här med administration inte riktigt var min grej, då vill jag ha modet att byta bana. Börja plugga igen och bli något annat, något nytt. Eller helt enkelt bara lämna yrkeslivet, flytta till ett litet rött torp och börja skriva klassisk musik, typ. Jag beundrar människor som bryter mot sina egna normer, som vågar slå sig fria och välja en annan väg, en bättre och mer spännande väg. Jag vill också bli en sådan människa.

Njae jag tror inte det. Men jag tror att jag börjar utveckla ett ohälsosamt shoppingberoende så jag skulle lätt kunna börja lägga upp dagens outfit och annat ytligt om jag bara hade viljan och lusten. Men det finns så många andra som gör det så mycket bättre så jag fortsätter med mina små vardagsfunderingar. Den här veckan har jag köpt minst en grej mån, tis, ons och idag fredag. Jag skyller det på att jag är i Stockholm nu och måste passa på att handla lite eftersom det är lite sisådär med bra butiker i Växjö.

Idag blev jag lycklig när jag upptäckte en trave med pocketböcker i min bokhylla, som inte är mina. Eftersom mitt rum numera tjänar som allmänt förvaringsutrymme/gästrum/syrum så kan man hitta allt möjligt där inne som inte tillhör mig. Men det hindrar ju inte mig från att läsa böckerna. Sommarläsningen är räddad! Fast annars har jag planer på att bli stammis på biblioteket här i Huddinge igen. Och får jag tag på Vita tänder och Autografjägaren på engelska ska jag banne mig köpa dem. Har man möjlighet att läsa en bok på originalspråket ska man göra det. Därför ska jag vara riktigt nördig nån dag och åka in till stooora Akademibokhandeln och rota i deras hyllor med tyska pocketböcker. Vill jag vara riktigt extrem kan jag ju slå på stort och köpa Kafkas samlade verk eller liknande. Fast då måste jag typ köpa glasögon med tjocka svarta bågar, klippa håret i page och färga det mörkt och lära mig dricka rödvin. Men hey! Allt det där hade jag ju tänkt att göra ändå. Jag kommer att se ut som en kulturnörd.

(Ha! Jag kom på ett roligt citat från Tysklandsresan. Det är från en av de första dagarna när vi var lätt utmattade efter att ha gått runt i Weimar halva dagen men ändå var tvungna att springa runt i Jena också för att lära oss ännu mer om Goethe eller Schiller eller nån annan författare som har varit död i snart 300 år.
Vår guide Detlef (ja han heter så!) säger: Jetzt machen wir einen kleinen Spaziergang (Nu tar vi en liten promenad)
Vera utbrister i ett plågat: Åååååhhhhh
Vår lärare Thomas säger: Nur 5 Kirchen und 3 Schlösser (Bara 5 kyrkor och 3 slott)
Okej, det här är bara roligt för de som var med på resan, som var lika trötta på Detlef som vi var och som förstår den underbara ironin i det Thomas sa.)

Okej, jag har haft sommarlov på riktigt i en knapp vecka och jag saknar redan min klass. Fast det heter säkert inte klass när man pluggar på universitetsnivå. Man får ju inte säga elev, och helst inte lärare, skola eller klasskompis heller. Men jag saknar min klass ändå och det är nästan tre månader tills skolan börjar igen. Jag önskar att det inte var första året på universitetet som var avklarat utan första året på mellanstadiet. Då skulle alla ha sommarlov på riktigt och man kunde ringa någon vem som helst och fråga om de ville cykla och bada i nån halvsunkig insjö. Nu bor alla så långt bort.

Jag gillar min digitalkamera mer och mer. En väldigt bra grej som den får för sig ibland är att göra alla människor den fotar perfekta. Alla eventuella små defekter som man kan tänkas ha retuscheras bort. Glöm finnar, mörka ringar under ögonen och glansiga pannor. Här snackar vi (nästan obehagligt) slät porslinshy. Dessutom blir ögonfärgen förstärkt så att jag som vanligtvis har gråblå ögon istället får nästintill isblå. I like it! I like it a lot!
Det är nog bara för att jag är så fåfäng.

Åh, det är så roligt att jag just hittade en massa musik på den här datorn som jag lyssnade på när jag var 17-18 nånting. Den har legat kvar här sedan dess och nu gör den mig skönt nostalgisk. Det är en salig blandning av The Clash, Smashing Pumpkins och Broder Daniel. Härligt!
Fast jag kanske borde gå och duscha nu, det har jag planerat att göra sedan jag gick upp klockan nio imorse...

   Vera och jag ser oförskämt snygga ut tack vare min kameras små påhitt. 
                                      Fast det här var å andra sidan innan vinprovningen...

Nej jag har inte dött. Jag orkar bara inte skriva. Jag tror inte att jag riktigt har fattat än att jag är tillbaka i vardagen. Kom tillbaka till Sverige för en knapp vecka sedan och anlände till Stockholm (efter det vanliga tågkrånglet) i torsdags kväll. Först nu börjar jag andas ut känns det som. Och samtidigt börjar ångesten över jobbet krypa i mig. Jag är i detta ögonblick helt inställd på att säga upp mig (äntligen!) efter den här sommaren och syssla med något roligare nästa år. I mitt framtida liv som vuxen vill jag inte vara en person som stannar kvar på ett dödstråkigt jobb bara för att det är bekvämt så jag vill inte vara så nu heller. Jag vill göra så mycket mer. Idag upplevde jag total lättnad när jag insåg att jag precis har klarat av första året på mitt program. 40 poäng! Woho! Och inga läskiga omtentor i augusti. Är lika stolt över min lilla lillebror som gick ut nian idag med bra betyg och allt. Och såklart över min stora storebror som tog studenten i fredags och var stiligast på hela skolgården. Det är lite läskigt bara att de är så vuxna nu plötsligt. Om min yngsta lillebror just har gått ut nian måste det ju innebära att jag är...gammal?