Fröken Fräulein

Jag beskriver gärna mig själv som en organiserad och noggrann person, punktlig och ordentlig. Det är jag väl visserligen också, men när det gäller det här med att börja med uppgifter i tid så har jag banne mig någon sorts inre spärr. Jag vet att jag borde sätta igång och skriva/läsa/söka information i god tid så att jag slipper sitta uppe halva natten och skriva dagen innan en uppsats ska lämnas in, och tänker efter varje sådan natt att "nästa gång, då ska jag verkligen skärpa mig". Händer det? Nej, inte så jätteofta. Tydligen tycker jag att det är bättre att läsa bloggar, maratontitta på tv-serier och annat viktigt istället för att plugga effektivt och slippa stressa ihjäl mig samt få små utbrott för att jag inte kan komma på smarta formuleringar till en litteraturanalys klockan halv elva på kvällen. Samtidigt blir jag ju alltid klar i slutändan. Jag lämnar in uppgifterna när de ska lämnas in (inte tre dagar senare) och klarar tentorna på första försöket så förmågan har jag ju uppenbarligen. Och jag tycker ju faktiskt att det är roligt och intressant att plugga. Synd bara att jag inte kan planera tiden på ett vettigt sätt, och helt enkelt sätta igång i tid istället för att tänka att jag har all tid i världen. För det har man ju sällan. Jag kommer troligtvis aldrig att bli som de personerna i min seminariegrupp som är klara med sina inlämningsuppgifter två veckor innan deadline men på något sätt måste jag försöka skärpa ihop mig. Även om en viss tidspress är bra för effektiviteten och kreativiteten så hade det ju varit trevligt att slippa sminka över de svarta ringarna under ögonen med tre lager concealer varje gång det är dags för inlämning.

Ibland känner jag mig som den moderna hemmafrun - hon som jobbar heltid 8-17, måndag till fredag och som sedan handlar, diskar, lagar mat, tvättar och städar på kvällstid. Eller på helgerna. Just nu har jag katastrofmycket att göra på jobbet, vilket visserligen gör att jag blir väldigt effektiv eftersom jag jobbar bra under lite press och jag får en grym statistik på köpet, men samtidigt är jag helt slutkörd när jag kommer hem. Den senaste veckan har jag nästan somnat på tunnelbanan när den börjar närma sig Midsommarkransen-Telefonplan. Då är mina krafter liksom slut för dagen. Men då måste jag ändå orka diska och laga mat och fixa matlåda och kanske plocka lite här hemma. Vika tvätt eller stryka någon kjol eller gud vet vad. Eftersom vi jobbar så olika tider i det här hushållet så är det ganska ofta jag som kommer hem först och eftersom jag ogillar att ha en massa disk ståendes i travar på diskbänken så diskar jag oftast. Sen funderar jag ut en lämplig middag och börjar laga den också. Förutom de dagar då jag snudd på däckar i soffan och sedan äter te och mackor till middag. Extremt dålig vana. Nu är frågan, hur gör man för att inte fastna i den här moderna hemmafru-grejen, eller snarare de traditionella könsrollerna överhuvudtaget? Varför ställer jag mig och diskar det första jag gör när jag kommer hem medan min kille istället slår på datorn? Det verkar finnas två alternativ här:

1) Man tjatar sig hes tills den andra blir sur/sårad/less och hjälper till vilket gör att man känner sig som en förälder och det blir väldigt tråkig stämning

2) Man struntar i att tjata, låter allt vara för att se hur länge det dröjer tills den andra självmant börjar plocka/diska/dammsuga. Efter ett tag blir man dock så trött på att det är rörigt/inte finns några rena glas/dammråttorna härjar hej vilt så att man får ett raseriutbrott om man är på det humöret, eller tar en saklig diskussion och försöker komma överens om att dela på uppgifterna

Men jag tycker inte att någon av de här lösningarna funkar riktigt bra. Och prylarna ligger överallt (finns det något tråkigare än det oändliga plockandet av saker som ligger överallt?) och diskhögen växer och handfatet behöver rengöras igen. Jag tror inte att jag är den enda som blir upprörd över hur tydliga rollerna faktiskt verkar vara fortfarande så snälla kom med bra lösningar om ni har några. Under tiden ska jag däcka i soffan och läsa DN:s söndagsbilaga. (Och i nästa inlägg utlovar jag mindre text och mera bilder.)

Jag har varit i Tyskland i nästan 8 månader. Jag har funnit mig tillrätta snabbt både i Berlin och München, kommit in i vardagslivet och känt mig som hemma. Jag har tyckt att vardagslivet utomlands faktiskt är snäppet mer spännande än det hemma i Sverige. Jag har sett och upplevt så mycket, jag har en miljon nya intryck att ta in. Jag har pratat ett annat språk än mitt eget och kanske blivit lite bättre på det. Jag har studerat och jobbat och bott utomlands. Och jag har nästan inte haft hemlängtan alls. Självklart har jag saknat pojkvän, föräldrar, syskon, vänner och släktingar. Jag har missat mycket spännande som har hänt hemma i Sverige. Jag har insett att jag sakta men säkert glider bort från kretsen av vänner och bekanta. Men jag har varit med om så mycket omvälvande och fantastiskt att allt det där liksom har glömts bort då och då. Jag har knappt längtat hem alls. För hur roligt är everyday life i Sverige egentligen?
Nu står det dock en väldigt bekant bil med svensk registreringsskylt på parkeringen till hotellet som ligger bredvid vårt hus. Mamma och pappa är här. Imorgon är sista dagen på praktiken, som kändes som den började för två veckor sedan. Och jag kan räkna ner dagarna tills jag är hemma i kära gamla Sverige igen. Mitt rum, min säng, mina syskon, min pojkvän. Svenskt lösgodis, svensk mat, svenskt kranvatten. För första gången på 8 långa månader har jag riktig hemlängtan.

Jag hittar den här artikeln om studentkläder i DN PåStan och många frågor dyker upp i mitt huvud:

- Varför ska en av tjejerna "självklart också ha på mig en vit klänning"? Är studenten fortfarande så präglad av tradition trots att man inte ens behöver skriva en studentexamen nuförtiden, och trots att hela grejen verkar ha blivit en tävling i vem som är fullast?
- Hur ser en klänning i "spansk modell" ut?
- Låter det verkligen snyggt med skor som är "väldigt högklackade, i lite flagigt matt skallerormsskinn och svart tå"?
- Varför använder man uttryck som man inte behärskar? En av tjejerna säger att det är "lite kostym att ha vitt". Heter det inte kutym?
- Varför köpa en klänning som man bara använder vid ett tillfälle? Jag har använt min klänning massor med gånger efter min student eftersom jag tycker den är så fin.
- Varför finns det mammor som betalar en hel student-outfit från Karen Millen?
- Varför anses det roligt att byta om till badkläder när man åker flak så att man kan hälla flera liter öl, vatten och champagne över varandra?

I år är det fem år sedan jag tog studenten. Jag vägrade ha vita kläder och köpte en svart klänning med små vita prickar på H&M för 299 kronor om jag inte minns fel. Till den hade jag mörkt, kort, rakt hår och rött nagellack. Och röd handväska och svarta skor med minimal klack. Klänningen har fått följa med på många popklubbar efter det. För fem år sedan hade man sina finkläder på sig på flaket och det var inte tal om att köpa extra burkar med öl som man kunde hälla över varandra. På kvällen bytte jag visserligen också kläder till en annan outfit. Men inte till en annan klänning utan till jeans och svart t-shirt. För fem år sedan var jag så väldigt angelägen om att inte vara precis som alla andra. Och (nästan) alla andra hade ju vita gräddbakelse-klänningar, vita stilettklackar och långa lockar under studentmössan. Även om kanske inte så många tjejer i 2004 års studentkull på Sjödalsgymnasiet var klädda i Karen Millen. Och det borde ju faktiskt vara helt oväsentligt om ens klänning kommer från Gina Tricot eller Armani när man är 19 år, springer ut genom gymnasieskolans portar och hela livet ligger framför en.

Jag har tidigare skrivit om att Maria Svelands bok "Bitterfittan" har översatts till tyska. Nu ska den även översättas till engelska och få titeln Bittercunt om författaren själv får bestämma. I intervjun med DN pratar hon även om att boken blivit så framgångsrik i andra länder och säger att "mest förvånad är jag över att det har gått så bra i Tyskland, som ju är ett u-land vad gäller jämställdhet". Jag är tyvärr inte så insatt i Tysklands jämställdhetspolitik men insåg ganska snart efter min flytt till München att den här delen av landet är ytterst traditionell, så även när det kommer till kvinnans roll. Jag får uppfattningen att vissa människor nästan förespråkar att kvinnan ska leva sitt liv som hemmafru. Och i Sverige har hemmafru snudd på blivit ett skällsord.

För tre år sedan pluggade jag en termin på Södertörns högskola. Det var ganska avslappnat och skönt, inte så ansträngande. Jag vill minnas att det var varmt den våren också för vi satt ute ganska mycket på rasterna, på det lilla berget utanför högskolan. Jag bodde på Fridhemsplan då och hade ganska nyligen träffat Johan, mina planer för sommaren var att tågluffa genom halva Europa med Maria. Livet var lätt att leva helt enkelt. Men så skulle jag söka en utbildning var ju meningen. Åh, vilken ångest jag hade. Vad ville jag göra? Vad ville jag bli? Skulle jag satsa på ett säkert yrke och få jobb direkt eller följa hjärtat och välja något som verkade intressant? Och nästan allt verkade ju intressant. Studievägledaren försökte få mig att välja lärarutbildningen men det ville jag inte. Till slut hade jag tio olika program och kurser i min ansökan. Tio! Och det var allt från textdesign till tyska A utomlands. Till slut blev det ju Växjö och det har jag inte ångrat. Men nu sitter jag här igen och har förhoppningsvis en bachelorexamen innan året är slut, och ska söka något inför nästa år. Eller till hösten bara. Eller för flera år om jag väljer en master. Och mina CSN-terminer börjar sina. Och jag vet inte vad jag ska söka. Och jag vet inte vad jag vill bli när jag blir stor.

Jag har väldigt blandade känslor inför min c-uppsats. Jag hatar den för att jag inte kommer igång med skrivandet, för att jag känner mig så oinspirerad och omotiverad. Samtidigt vill jag ju skriva den och jag tycker fortfarande att mitt ämne är intressant. Jag tror dessutom att jag kommer att lära mig en massa av att skriva den här uppsatsen. Så varför går det inte? Varför låser sig allting så fort jag öppnar dokumentet och ska börja skriva? Jag som brukar kunna pussla ihop texter lätt som ingenting. Nu är det i alla fall påsklov och då får man ta paus från allt vad skolarbete heter. Jag ska ägna kvällen åt att packa ihop min väska inför morgondagens resa. Ungefär 11 timmar ska jag vara på resande fot. Tur att jag har en Ipod.

Jag vill aldrig ha ett jobb där man inte får gå klädd som man vill. Jag vill inte känna mig obekväm i dräkt och fina klackar från måndag till fredag. Jag vill inte se representabel ut. Efter en och en halv månad på praktiken är jag redan trött på blusar, koftor och prydliga hästsvansar. För att inte tala om skorna. Jag vill ha ett jobb där man kan glida omkring i converse och baggy jeans. När det blir varmare ska man kunna hoppa i ett par flipflops istället utan att någon tvingar en att gå hem och byta. Undrar var jag borde jobba då? Nu är jag i alla fall ledig några dagar och kan se ut som jag vill. Experimentera fram olika frisyrer med mitt hår som är helt omöjligt just nu. Använda mitt nya ljusröda nagellack. Rulla upp mina chinos en bit och gå barfota i mina blommiga kinaskor. Och byta ut snyggväskan mot en tygkasse förstås.

I helgen var jag ju sjuk. Om man är kräksjuk en hel dag så tar det minst en dag till att bli frisk eftersom man måste testa om man kan äta igen. Igår var det måndag och konferens om FN-konventionen för funktionshindrades rättigheter. Där skulle vi jobba. Och jag gick till jobbet och kände mig frisk. Efter ett par timmar kände jag mig dock helt matt och svimfärdig, varm och kall om vartannat. Jag fick sitta ner i en timme och ta det lugnt och då mådde jag bättre men jag insåg att jag kanske inte var så frisk ändå. Kunde inte gå hem heller eftersom konferensen anordnades i Nürnberg vilket ligger ungefär två timmars bilresa från München. Det var ändå tur att jag åkte med igår för två av de andra praktikanterna var sjuka och hela organisationen av kassorna och utlämningen av namnskyltarna hängde på oss. Inte särskilt genomtänkt, och vi väldigt usla instruktioner så det blev sjukt stressigt och rörigt men det är en annan sak. Nu ska vi prata om plikttrogenhet. En av tjejerna som var sjuka igår, H, kom ändå till jobbet halv sju på morgonen för att meddela att hon var sjuk och inte kunde följa med, detta eftersom hon inte hade numret till någon av oss andra. Förstår inte hur hon orkade och det förstod inte arrangörerna som vi åkte till Nürnberg med heller, men de uppskattade att hon kom dit. Den andra tjejen som var sjuk (?), M, hade bara skickat ett sms till H och sagt "Jag kommer inte idag". Ingen orsak varför eller så. Till saken hör att hon redan i förra veckan blev helt hispig när hon fick veta att vi skulle stå i kassorna på konferensen och sedan bad att få H's nummer "ifall hon skulle bli sjuk eller så på måndag". Är det inte lite väl genomskinligt? Poängen här är att jag som inte alls var helt frisk åkte med och jobbade hela dagen, medan M stannade hemma, troligtvis för att hon inte vågade stå i en kassa och ta lite ansvar. Är jag överdrivet plikttrogen då? Idag är jag hemma och sjukanmäld eftersom jag kände mig rätt hängig imorse och inte hade lust att bli svimfärdig idag igen när vi skulle på besök på Oberbayerns regering. Sedan sov jag 4 timmar och nu känner jag mig inte alls särskilt sjuk. Men nästan lite skyldig eftersom jag förmodligen hade kunnat gå till praktiken ändå. Hur knäpp är jag? Jag är ju i princip aldrig sjuk. På mitt jobb som jag haft sedan 2004 har jag varit sjukanmäld sammanlagt 3 dagar tror jag. Och då hade jag också dåligt samvete, för att jag bara var förkyld. Det kanske är dags att börja ha en lite mer sund inställning till att sjukanmäla sig? Nu ska jag njuta av min sjukdag. Och försöka att inte ha så dåligt samvete...

Jag har ju helt glömt att skriva en sak! Medans jag bor på typ 10 kvadrat i en stadsdel som knappt ligger i stan och pluggar lite sporadiskt och hänger på mysiga små cocktailbarer i den tyska huvudstaden så har en av mina vänner hemma i den svenska huvudstaden gått och blivit förälder, bara sådär. Eller ja, jag har ju vetat sedan i juni att det skulle komma en liten bebis men nu är hon här! Och Elin är mamma. Och hennes pojkvän pappa såklart. Förstår ni hur galet det här är? Eller, framför allt är det ju helt fantastiskt! Jag tror att jag kanske inte kommer att förstå det på riktigt förrän jag får se den lilla tjejen på riktigt. Jag tycker det är väldigt intressant hur olika liv man lever. Jag känner mig ungefär 10 år yngre än Elin just nu. Och det här med barn känns väldigt läskigt och främmande i min värld. I någon annans värld kanske det är skrämmande att lämna allt i Sverige och flytta till Berlin för att plugga politik och förvaltning, vad vet jag? Jag vet bara att jag också kommer att bli vuxnare någon gång. Om man nu måste vara så himla vuxen för att skaffa barn? Man ska nog helst bara vara sig själv. Så det är ju väldigt bra att alla är sig själva och gör olika saker. Alla kan faktiskt inte dra till Tyskland bara sådär och slösa bort studiebidraget på loppmarknader och barer, hur skulle det se ut?

För övrigt är jag vansinnigt trött på mitt hår nu. Jag började spara ut min pannlugg till en snedlugg i november (fråga inte varför) och nu ser jag ut som när jag var 17 eftersom mitt hår dessutom gått tillbaka till sin naturliga färg. Alla tycker det är jättefint. Förmodligen för att jag ser snällare, vanligare och mindre alternativ ut. Jävligt ospännande skulle jag vilja säga. Eftersom jag dessutom inte har min piercing i näsan längre ser jag ut som vem som helst. Jag måste ju vara den enda människan i världen som ser tråkigare ut efter en termin i Berlin än när jag kom hit. Hur som helst, nu är luggen i någon irriterande fas där jag måste dra undan den från ansiktet med hårspännen för att inte bli galen. Detta gör jag dock endast när jag är hemma eftersom jag annars ser ut som en 4-åring. Tjugo år yngre, yey! Apropå det så har jag inte riktigt förstått än att jag är 24 nu. Om någon skulle fråga mig om min ålder skulle jag helt säkert svara 23. Jag lovar! Kommer väl fatta att jag är 24 lagom tills jag ska fylla 25. Och då är det dags för ålderskris också. Förutom utseendekrisen. Hur ska detta sluta?

Det här kanske är den konstigaste tiden jag någonsin har skrivit ett blogginlägg. Klockan 02.31 på natten. Jag kan inte sova. Jag åker på måndag och har en miljon saker som snurrar i huvudet så fort jag blundar. Saker jag ska göra, saker jag har gjort och bockar av i hjärnan och saker jag absolut inte får glömma. Dessutom stressen över den fruktade uppsatsen. Vem skriver frivilligt en c-uppsats i statsvetenskap? Jag, tydligen. Och det svåraste av allt, som vanligt när det gäller att skriva, är början. Att komma igång. Och framför allt att hitta på ett ämne som är någorlunda intressant så att man kan stå ut med att läsa och skriva (och inte minst analysera) det under ett år. Jag har haft någon vag idé sedan mitten av sommaren ungefär, sedan fick vi veta att uppsatsen måste skrivas individuellt och då fick jag total blackout. Sedan tillbaka till min vaga idé som vägrade utveckla sig, sedan mycket kort en dum idé som var så tråkig att jag knappt orkade formulera den (kanske är den ganska smart dock) och så nu, plötsligt när jag släcker lampan tio i ett så plingar det till. JAG HAR EN IDÉ! Är det inte fantastiskt? Nu ska jag bara formulera den här fina idén till en A4, skicka iväg den, förhoppningsvis få den godkänd och få en handledare. Sedan kan det roliga börja.

Det börjar bli mer och mer på allvar nu, det här med att flytta till Berlin. Idag har jag fått veta var jag ska bo. Närmare bestämt i Studentenwohnheim Allee der Kosmonauten. Det låter så härligt östtyskt, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att skolan där vi ska gå ligger långt ut i Berlins östra del. Det är egentligen gräsligt ful arkitektur där men det har ändå en viss charm måste jag medge. Kanske har jag sett filmen Good Bye Lenin för många gånger, vad vet jag. Jag vet bara att jag vill åka till Tyskland NU!

När de som är födda 1992 flyttar in i studentlägenheter och skaffar egna bredbandsabonnemang, då känner jag mig gammal. De är egentligen bara sju år yngre än vad jag är men de är i alla fall födda på 90-talet. Och de som är födda på 90-talet kommer för alltid att vara 11-12 år i min värld.

"Det är alltid bra att testa en foundation här på halsen, då ser man att man verkligen fått rätt nyans och att det inte blir några skarvar" sa kassörskan a.k.a make up-rådgivaren som själv uppvisade en tämligen onaturlig mörkt brun-orange hudton i ansiktet. Med ordentlig skarv på halsen. Humor när den är som bäst kan utspela sig på sminkavdelningen på det Åhléns-varuhus som gärna vill vara NK, men är lite för Svensson. Jag gillar Åhléns, men inte deras sminkavdelning vars tunga parfymerade doft ger mig kväljningar och vars expediter är så spacklade och onaturliga på alla sätt att de ser ut som drag queens hela högen. Samtidigt som de dagarna i ända gör sitt bästa för att hjälpa folk att hitta sin naturliga skönhet. Ah, humor!

...går ett program som heter Sexturisterna. Det här är kanske det mest beklämmande jag har sett på länge. Överviktiga medelålders män från USA och Storbritannien som åker till Venezuela på semester och bokar ett hotellrum där flickvän ingår. "Flickvännen" är 20-30 år yngre än mannen och måste ställa upp på i princip allt han ber om. Tjejerna pratar knappt engelska. De gör det bara för pengarna säger de. En tjej började plugga men hade inte råd att fortsätta så nu arbetar hon på hotellet som ägs av en engelsman som tycker att han har en briljant affärsidé. Ett hotellrum med tillhörande flickvän. Jag vet att det finns resor med all inclusive, men det här?! Förra veckan handlade programmet om Thailand. Där var jag när jag var 17. Dit åker också överviktiga medeålders män och köper kvinnor på diskotek i Patong Beach. Eller jag kanske ska säga flickor, för många av dem är nog för unga för att räknas som kvinnor. Jag kommer ihåg hur jag svor högt och uttryckte min avsky mot de här männen. Jag vägrade att bara hålla tyst och betrakta det som pågick runt omkring mig trots att mina föräldrar tyckte att jag kunde sänka rösten lite, för männen kunde ju faktiskt förstå svenska. Vilket jag snarare såg som en fördel för då kunde de ju faktiskt förstå vad jag tyckte om dem. Särskilt kommer jag ihåg en man som försökte hälla mer sprit i en tjejs drink, en tjej som han hade bjudit ut på middag. Hon såg inte lycklig ut.
Och jag måste poängtera här att det inte är kvinnorna eller flickorna som ska skuldbeläggas. Det är bara männen som reser på semester för att köpa dem som har skuld i det här. För utan männen skulle begreppet sexturism knappt exister alls.

Varför har gulorna i ekologiska ägg en mörkgulare färg än de i vanliga ägg? Är det för att hönsen som värpt de ekologiska äggen är gladare? Jag känner mig väldigt husmorsaktig som lagar omelett till middag.