Dagens bekännelse...
...jag är 22 år gammal och rädd för att vara ensam hemma i vårt hus när det är mörkt. Fråga mig inte varför, för jag är van vid att bo själv och sova själv och när jag sover i Växjö är jag aldrig någonsin rädd. Men jag tror att det har något att göra med att vårt hus ligger som det gör. Inte precis avskilt men ändå med ett berg på baksidan där det ju faktiskt skulle kunna klättra upp nån galning?! När det är mörkt ser jag dessutom konstiga skuggor och hör mystiska ljud hela tiden. Som en femåring som tror att det finns monster under sängen ungefär. Därför tycker jag inte att det är så jättekul att sova själv i huset nu när jag är den enda i min familj som jobbar och de andra semester- och sommarlovslediga familjemedlemmarna har bosatt sig i sommarstugan. När jag kommer hem från jobbet och det fortfarande är eftermiddag eller tidig kväll är det bara skönt att ha hela huset för sig själv. Då kan jag äta framför teven och annat kul som mamma inte skulle uppskatta om hon var hemma. (Ja jag låter som en 12-åring nu). Men så fort det blir mörkt blir det läskigt. Så jag väntar med att gå och lägga mig in i det sista och sedan har jag musik på som kamouflerar alla eventuella märkliga ljud. Och så borrar jag ner huvudet i kudden och försöker somna så fort det bara går. Helt normalt beteende när man har fyllt 20 och lite till, eller hur?
