Band of Brothers
Eftersom de flesta kommentarerna på mitt inlägg från i måndags handlade om Band of Brothers så får serien ett eget litet inlägg här. Igår såg vi sista delen och jag ville inte att serien skulle ta slut (fast det enda man har velat genom hela serien är ju att kriget ska ta slut). Se den, ni som inte har sett den! Denna rekommendation kommer från mig, som hatar amerikanska krigsfilmer som glorifierar och hjälteförklarar Amerika på alla sätt och vis och bara skildrar strid och blod och död. Den här serien sticker ut ur mängden. Amerikanerna är inte så påtagligt amerikanska, andra aspekter av kriget får också vara med i handlingen och det är väldigt lite hjälte-hysteri över huvud taget. Och, inte att förglömma, tyskarna pratar tyska, fransmännen pratar franska och holländarna holländska. Det är faktiskt inte en självklarhet i alla filmer, men det gör väldigt stor skillnad. Kan tipsa om att se den med text om ni inte är sjukt insatta i engelskt "krigsspråk" med alla konstiga militärtermer och olika grader, det kan vara bra att se den på dvd alltså. Vilket inte borde vara så svårt med tanke på att var och varannan pappa har dvd-boxen hemma i filmhyllan.
Sju sanningar
1) Jag var väldigt rädd för hundar som liten och har fortfarande svårt för hundar som ska hoppa/leka/dregla på mig. Har fortfarande så pass stor respekt/rädsla för hundar att jag blir alldeles skakis om jag ser en främmande hund som springer lös i närheten av mig.
2) När jag fortfarande var väldigt liten bodde jag i Holland med mina föräldrar. Ganska ofta har jag funderat på vem jag skulle vara om jag hade växt upp där istället för i Sverige och önskar att jag hade varit tvåspråkig redan som liten.
3) Under hela grundskolan fick jag höra att jag var alldeles för tyst, tog för lite plats och måste räcka upp handen mer. Det här upprepades på varje kvartssamtal ända upp till 9an vilket gjorde att jag kände ännu mer press på att göra min röst hörd vilket i sin tur ledde till att jag liksom gick i baklås och vågade prata ännu mindre. Sedan började jag i gymnasiet, fick nya lärare som inte tjatade på mig - och så vågade jag ta mer plats och höras mer.
4) Dock är att prata inför grupp fortfarande bland det obehagligaste jag vet. Seminarier gillar jag men muntliga redovisningar är en mardröm. Förstår fortfarande inte att jag höll en presentation på tyska om det svenska utbildningssystemet på min praktikplats förra året. Inför tolv tyska medelålders, högavlönade män i kostym.
5) Jag önskar så att jag tyckte det var roligt att springa så att jag kunde ta några milslånga rundor i veckan och tycka att det var njutbart. Att det skulle kännas lätt och roligt att snöra på sig skorna och sticka ut på närmsta grusväg. Istället är jag bara lat och omotiverad och sitter hellre framför teven och äter godis.
6) Som barn och tonåring var jag den typiska "tönten" som pluggade, fick bra resultat på proven och som hellre var hemma med min familj på helgerna än hängde i ett centrum någonstans. Jag hade inget som helst intresse av att vara ute på kvällarna, träffa killar som körde moped, tjuvröka eller dricka alkohol ur petflaskor. Mina kompisar tjatade på mig men jag ville inte. Idag är jag glad för att jag hade min fest- och alkoholdebut så sent och för att jag var en av plugghästarna.
7) När vi var yngre bråkade jag och mina syskon jämt. Mest mina bröder med varandra men också alla tre. Och de var givetvis fruktansvärt irriterande när jag var en tuff tonåring och de bara var småbarn som inte förstod någonting alls om hur jobbigt allting var. Dessutom tyckte jag att de fick all uppmärksamhet. Nu när vi är nästan vuxna alla tre kan vi umgås utan att rivas, bitas och slåss och även om vi är väldigt olika så är vi samtidigt så lika. Jag tänker mig att ett liv utan syskon måste vara väldigt tråkigt ändå.
Måndagstrött
Trött. I fredags och idag har jag varit själv på den tysktalande supporten=alla tyska samtal och tyska inboxar gånger två. Är lite lätt slut i huvudet nu. Men helgen har varit väldigt bra trots att fredagskvällens planer blev inställda när New Young Pony Club inte kunde ta sig till Stockholm för att ha sin konsert. Stannade hemma istället och somnade innan halv tolv. På lördagen tog vi en sväng ner mot Fridhemsplan i jakt på en klipptid till Johan. Någon sådan fick vi inte men vi var inne på Daglivs och trängdes med halva stan, det var mer folk där än på systemet. Sedan slöade vi bort halva dagen i soffan, jag har börjat titta på Band of Brothers ungefär fem år efter att resten av befolkningen redan har sett den flera gånger om. Kvällen tillbringade jag i Kärrtorp med massor av mat, en flaska vin och trevligt sällskap. Var hemma senare än jag hade tänkt och orkade absolut inte springa innan frukosten på söndagmorgonen som jag hade tänkt. Förstår inte hur jag hade disciplinen att göra det när jag bodde här för fem år sedan? Då var jag ute halv nio på söndagarna ibland och Kungsholmen var nästan helt stilla. Efter den obligatoriska söndagsfrukosten åkte vi hem till Huddinge för att låna en bil så vi kunde bli av med alla våra tomma flyttkartonger och andra grejer. In till stan och så tillbaka ut till Huddinge för att äta söndagsmiddag och hänga lite med familjen. Kvällen avslutades med ännu ett avsnitt Band of Brothers och sedan drömde jag om krig hela natten. Kanske borde lära mig att inte titta på läskiga/våldsamma/krigiska program innan jag somnar.
