Ett tidsfördriv att dö för
Jag packar till tonerna av Kent. Det var längesedan Jocke Berg var min och mina vänners gud och jag kunde citera deras låttexter ur minnet. När tonårsångesten smög sig ur kroppen började jag lyssna på annan musik i första hand, fast jag var så övertygad om när jag var sjutton att jag alltid alltid skulle älska Kent lika mycket som då. Nu är det nästan så att jag längtar tillbaka lite. Till att vara sjutton år och bara ha hälften så mycket ansvar som nu. Till att sminka ögonen svarta som kol och kamma snedluggen så att den ligger perfekt. Till att skriva saker på händerna med spritpenna och till att byta vänstersko med sin vän så att man har en svart och en jeansfärgad converse. Jag skulle gärna vara sjutton år igen, i en vecka eller så. Åka till Arvikafestivalen med en tiara i håret och randiga strumpbyxor. Dricka starköl och se The Cure på stora scenen. Vara ute sent på sommarkvällarna och göra Stockholm osäkert. Bara en vecka. Sedan kanske det skulle vara lite roligare att vara 22 igen.
Dagens bästa: Att jag fick VG på uppsatstentan. Det trodde jag faktiskt inte!
Dagens sämsta: Att ett brev som min mamma har skickat till mig verkar ha försvunnit. Man ska inte skicka pengar per post men hon ville vara snäll och skicka euro till mig och någon har varit dum och snott dem. Antagligen.
