You said I must eat so many lemons 'cause I am so bitter

Jag tycker att jag är en snäll person i största allmänhet. Jag tror hårt på mottot behandla andra som du själv vill bli behandlad. Därför håller jag upp dörrar, hjälper människor med barnvagnar på och av bussar och säger hej till kassafolk även om inte de säger hej först. Jag vill tro att världen blir lite bättre och gladare om man beter sig så. I lördags när jag skulle gå av bussen i Ronneby för att ta tåget vidare till Karlshamn tappade damen framför mig sin vattenflaska och tidning på golvet när hon reste sig upp. Jag gick precis bakom och uppmärksammade henne på detta för hon märkte det inte själv. (Jag kunde inte plocka upp hennes saker för jag hade händerna fulla med mina egna, annars hade jag såklart gjort det!). Hon verkade bli uppriktigt tacksam för att jag upplyste henne om att hon tappat sina saker. Då blev jag glad. En win-win-situation kanske man kan kalla det.
Men det händer att jag blir väldigt bitter. Det händer inte särskilt sällan heller. Eller så är det bara jag som uttrycker mig väldigt starkt när jag är missnöjd med något. Något som framkallar min bitterhet väldigt lätt är brist på sömn, eller när jag inser att jag kommer få brist på sömn. Som när mina grannar envisas med att ha förfest halva natten när jag är dödstrött och mest av allt bara vill sova, sova, sova. Eller som natten mellan måndag och tisdag när jag fortfarande var kvar i Karlshamn men skulle gå upp tio minuter i sex på morgonen för att åka hem till Växjö. Vi släckte vid elva för att få sova i alla fall sju timmar. Precis när jag hade slumrat till sådär skönt och var på väg in i djupsömnen får människan som bor i lägenhetens andra rum för sig att det är en bra idé att sitta i köket och skvallra med sin väninna. Det lät som att de var två halvt döva gamla tanter som de gapade och skrattade. Bitterheten började växa i mig. Till saken hör att jag sedan tidigare har mer än svårt för tjejen som bor i lägenheten och mer än gärna hittar fler negativa egenskaper hos henne. När Johan frågade om jag ville ha ett par öronproppar frågade jag bitskt om han inte hade något baseballträ istället. Bitter?! Jag?! Förstår inte vad ni menar?!

Jo, jag somnade till slut. Efter att ha stoppat öronproppar i öronen och efter att min käraste gick upp och sade till störningsmomenten. Men jag var allt annat än pigg dagen efter kan jag säga.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0