Fröken Fräulein

De tre frågorna ovan har jag och J fått riktade till oss den senaste månaden, aldrig ställda till oss som enskilda personer utan som par. Tydligen är det något man får räkna med när man har passerat 25 och har varit tillsammans i, säg, mer än ett-två år. Det här med att åttiotalisterna väntar med barn och giftermål till förmån för karriär, studier och resor runt halva jorden verkar vara någon sorts myt, eller? Plötsligt tycker jag att folk till höger och vänster skaffar barn, gifter sig eller åtminstone planerar giftermål genom att förlova sig. Och det är ju jättefint på alla sätt och vis, men det kanske inte är för alla. I alla fall inte just nu. Personligen har jag ju alltid sagt att jag kommer att vänta med att skaffa barn tills jag är 32, minst. Och det där med bröllop har jag överhuvudtaget inte reflekterat över. Designerklänningar värda en halv förmögenhet, trerättersmiddagar med hundratals inbjudna och en brudvals ligger så långt bort från mig och min personlighet som något överhuvudtaget kan göra. Ska jag gifta mig någon gång blir det inte i kyrkan, inte i Las Vegas, inte i kapellet på Arlanda och inte i Stockholms stadshus heller sedan jag fick veta att de verkar köra med löpande band-principen. Men kanske i en fin trädgård någonstans tänker jag? Med en fantastiskt rolig och avslappnad fest efteråt? Kanske kan man hitta en kort, 60-talig klänning i spetstyg någonstans som skulle duga att gifta sig i? Sätta upp håret och klippa pannlugg igen?

Senast igår konstaterade någon att vi inte var förlovade trots våra dryga fem år tillsammans. Dessutom tyckte denna någon att man nog borde gifta sig i kyrkan, för så skulle det ju vara. Och plötsligt kändes det som att det var vi som var fel ute, att det var vi som var konstiga när vi förklarade att "nej, vi kommer inte att gifta oss i någon kyrka för ingen av oss ser sig själv som kristen". Jag tänker dessutom inte förlova mig innan jag har bestämt mig för att gifta mig, kalla mig traditionell men jag ser förlovningen som någon sorts ömsesidigt löfte om ett framtida giftermål. Och så det här med barn. Givetvis är det svårt att inte bli påverkad när jämnåriga runt omkring oss får ett, två eller flera barn och undrar om det inte är dags för oss snart. Och jag som alltid har förklarat att jag minsann ska plugga, jobba, leva och resa i flera, flera år innan jag skaffar barn börjar läsa bloggar där folk både pluggar, jobbar, reser och lever livet i storstaden med sina treåringar. Då försvagas ju mina argument, för att inte säga att de försvinner helt. Varför skulle jag inte kunna skaffa barn nu? Eller för tre år sedan? Kan andra så kan väl jag? Men så tänker jag att näe, det är banne mig inte rätt för oss nu, och var det definitivt inte för tre år sedan. Jag tycker inte att det hade varit idealt att få en bebis när vi bodde i varsin stad och blev försörjda av CSN, för att inte tala om att det hade varit en omöjlighet för mig att ta med en ettåring på utbytesstudier och praktik i Tyskland. Och nu då? När vi bor i en ganska rymlig tvåa och har fasta jobb så att vi klarar oss bra varje månad? Ja, då har vi ju fortfarande drömmar om studier på masternivå, om att bo på andra platser och om att upptäcka världen. Sammanfattning: Jag tycker det är fantastiskt att folk förlovar sig, gifter sig, lovar varandra evig kärlek, köper hus och skaffar ett barn eller två. Men för min (vår) del får allt det där vänta ett tag. Vi hinner. Det är långt kvar till 32.