Fröken Fräulein

Vart tar veckorna vägen egentligen? Och vart tar min tid vägen? Det är en hel vecka sedan jag skrev sist och min blogg hör väl därför inte till de mest spännande. I veckan som gått har jag roat mig med att ha presentation/seminarium som gick okej, trots att vår lärare hade glömt bort oss. Jag har pluggat grammatik och sedanngått på grammatikföreläsning där jag var helt tom i huvudet och svarade fel på det mesta. Jaja. I torsdags tvättade jag och fixade hemma och avrundade dagen med en fika på Tufvan. På fredagen slöade jag bort i princip hela dagen. Började med att logga in på min internetbank och upptäcka att jag fått in en lön på kontot som rimligtvis inte borde vara min eftersom jag inte jobbat på hela sommaren. Såg en massa telefonsamtal till banken och diverse strul framför mig tills jag hämtade posten och hittade ett lönebesked! Tydligen hade jag lite semesterersättning och annat kul som betalades ut nu i september eftersom min anställning tog slut i början av månaden. Jag gick inte till biblioteket förrän vid halv tre och då bara för att fika med Vera i två timmar. Väldigt produktiv dag som jag avslutade med ännu mer fika, film gånger två och chips hos Vera.

Lördagen var helt klart veckans höjdpunkt. Trots grått och kallt väder var jag+Vera+belgare+fransman hurtiga nog att cykla iväg vid halv tolv för att göra en second hand-raid. Jag hittade ett par svarta, nästan fulsnygga, höst/vinterstövlar för 70 kr på Kupan. Först hittade jag ett par röda men de var givetvis 38:or och precis för små så de fick Vera köpa. Jag hatar att ha storlek 39. Det är alltid storleken som tar slut först och second hand-skor är alltid 37:or eller 38:or. Om mina fötter hade varit lite mindre hade jag haft både ett par svarta Doc Martens och ett par knallröda vinterstövlar nu. Och kanske också ett par mörkblå tantskor som jag provade på second hand-affär nummer två, Erikshjälpen. I storlek 38. Det var egentligen det enda intressanta jag hittade där. Vi drog in till stan istället och jag köpte en väldigt söt t-shirt och lyckades även spendera drygt 400 kr på hårspännen, strumpbyxor och annat nödvändigt på HM. Bra där. Sen fikade vi på ett café som var varmt som en bastu och inrett i American country-style eller vad det heter. Inte min grej. Dessutom var det dyrt och man blev illamående för att deras kakor var söta som godis så vi kanske inte går dit igen. På kvällen var vi en sväng hos Ellie som hade förfest men gick hem när det var dags för övriga festdeltagare att gå till Sivans.

Igår tvingade jag mig upp ur sängen och gick till biblioteket för att plugga lite grammatik. Verkligen vad jag helst av allt gör en söndag! NOT. Gav upp efter ett par timmar när jag inte kunde koncentrera mig längre på grund av hånglande par, tjattrande designstudenter och en utbytesstudent som ringde långa och högljudda samtal på något mystiskt språk. Ja och sen var det Top Model och te hos Vera och sedan var helgen slut. Idag pluggar jag och packar upp de sista flyttkartongerna samtidigt. Simultankapacitet när den är som bäst!

Så var det måndag. Igen. Hur kan helgerna gå så fort när veckorna går så långsamt? Helgen har dock varit väldigt fin och innehållsrik. Den har bjudit på besök från huvudstaden, pojkvänsbesök, en förfest med den perfekta blandningen av människor, en utekväll som gjorde att jag för alltid vill stanna i Växjös studentbubbla, en lång och slö picknick i solen, en spelkväll som blev en filmkväll, popcorn i mängder, sovmorgon, promenad in till stan, pizza i solen, kaffe i solen, alldeles för mycket fetaostsallad (fast fetaost räknas ju som grönsak, eller hur?) och slutligen en slö söndagkväll med top model. Och idag är jag tvungen att tänka på allt det där som jag har låtit bli att tänka på under helgen. Min presentation om det moderna Tyskland som ska hållas imorgon, grammatikläxan, alla kluddriga anteckningar som borde renskrivas för att bli begripliga. Och så den nya, fina uppsatsen som jag ska börja med eftersom den gamla känns helt omöjlig att ens titta åt. Återstår att se om det går bättre att skriva en uppsats på tyska. Att ta examen ska vara rätt smart har jag hört.

Nu har jag börjat komma in i det här med att plugga, på riktigt. Det här med skolstart passar dessutom en planerings- och ordningsnörd som mig. Jag fullkomligen älskar allt vad pärmar, mappar, register, kalendrar, scheman och pennskrin heter. Synd bara att jag tydligen har blivit en slarvmaja under sommaren och glömt både pärmen med skolpapper och min laddare till mobilen hemma i Huddinge. Som tur är har jag en mamma som är snabb på att skicka saker i vadderade kuvert på posten. Alla andra saker jag glömt, som de blommiga kinaskorna och glanssprayen till håret, får jag leva utan tills vidare.
De senaste veckorna har jag tillbringat i det kära gamla universitetsbiblioteket som jag känner en sådan hatkärlek för. Jag har absolut inte saknat det, men samtidigt har jag suttit där en så stor del av min tid som Växjöstudent att jag förmodligen aldrig kommer glömma alla timmar av uppsatsskrivning i källaren eller försök att memorera omöjliga tyska grammatikregler i ett av grupprummen. För att inte tala om alla de litrar kaffe jag måste ha druckit under åren, eller pengarna jag lagt på att kopiera ur böcker.
Hur som helst, jag tänkte lägga upp före- och efterbilder på mitt hår, som jag för övrigt också känner en hatkärlek för. Det är tjockt och mjukt och fint och just därför är det helt omöjligt att göra någonting med för inte all hårspray i världen räcker till för att hålla lockar, flätor eller uppsättningar på plats. Och nu är det ju dessutom klippt i en frisyr som jag är allt annat än nöjd med. Jaja. Upp till bildbevis.

  Före klippning. Såhär långt hår hade jag senast när jag var 17 år. Lägg märke till den utväxta luggen och min tråkiga naturliga hårfärg.


  Efter klippning och färgning. Min älskade lugg är tillbaka! Färgen blev som vanligt mer svart än mörkbrun. Jag har håret uppsatt eftersom det inte ser klokt ut annars. Idag är jag klädd som en duktig skolflicka i blus och kofta. Har tyvärr inte varit lika duktig och ordentligt som jag ser ut...

  Såhär ser jag ut från sidan. Kanske att jag lägger ut en bild på håret när det är utsläppt om jag lyckas få till en frisyr så att jag inte ser ut som en hårdrockare från 80-talet.

Nu har jag återvänt till Växjö, staden som känns som hemma och borta på samma gång. Ny lägenhet, ny termin, nya människor. Det känns fint, och jag är pepp inför hösten. Detta trots att jag har massor att göra bara efter en dag här. Sju flyttkartonger ska packas upp, grammatikläxa ska göras och tysk skönlitteratur ska läsas. Utöver detta ska jag förhoppningsvis lära känna hundra nya roliga människor! Hösten blir tuff. Men rolig.

Söka lägenhet. Råka spärra sig själv i söksystemet. Ringa hyresvärden. Få tillgång till söksystemet. Söka mera lägenheter. Göra hundra intresseanmälningar. Få erbjudande om lägenhet. Tacka JA. Få lägenhet. Skriva under kontrakt. Skicka kontrakt. Ringa försäkringsbolag. Ändra försäkring. Ringa om förrådet. Säga upp förrådet. Göra adressändring. Skriva under adressändring. Betala adressändring. Skicka bekräftelse. Be om flytthjälp. Få flytthjälp. Skriva ut schema. Skriva ut litteraturlista. Skriva ut uppgifter. Leta efter begagnade böcker. Vänta på papper från CSN. Maila till CSN. Maila till lärare på universitetet. Fixa nytt recept. Vänta i en timme på att fixa nytt recept. Få nytt recept på fyra minuter. Styra upp födelsedagskalas. Fixa klänning till bröllop. Fixa tåg-, buss- flygbiljetter. Vara snäll och hjälpa någon. Ringa till Kiruna för att man är snäll och hjälper någon. Vänta, vänta, vänta på besked, svar och viktiga papper. Inte kunna koppla av för att man väntar, väntar, väntar på besked, svar och viktiga papper. Så måste jag boka en klipptid också.
Det är verkligen så himla roligt att vara vuxen. Verkligen.

Eternal sunshine of the spotless mind gick precis på teve och vi såg den. Jag hade glömt bort nästan hela handlingen och framför allt hur fin och bra den filmen är. Den var inte ens så underlig och svår att förstå som jag hade för mig att den var. Utan bara fantastisk!

Nu är vi tillbaka i Karlshamn. Igen. Mycket har hänt sedan jag skrev här sist. Landet var precis så fint och avkopplande som jag hade tänkt mig. Dryga fem dagar fyllda med sovmorgnar, smultron- och blåbärsplockning, kortspel, en tur med båten, sol på bryggan, dopp i havet och en dagstripp till Norrtälje. Sedan tillbaka till storstan för att packa om väskan och åka norrut. Umeå var en regnig vecka fylld med utflykter, älgklappning, tunnbrödsbakning och klänningsshopping. Sedan ytterligare en mellanlandning i Stockholm med barnkalas, lunch i trevligt sällskap och Transformers på bio (jag tillhör garanterat inte målgruppen för den filmen) innan vi åkte hit. Och nu är det bara uppsatsångest för hela slanten. Motivationen har aldrig riktigt funnits där när det gäller den här uppsatsen, och det där välbekanta skrivflowet som brukar infinna sig har inte heller dykt upp. Det känns ganska hopplöst med andra ord. Vad ska jag med den här uppsatsen till? Vad ska någon annan med den här uppsatsen till? Men jag tragglar vidare. Skriver en rad här, en finurlig formulering där och en halvsida där. Kanske blir den färdig i tid, kanske inte. Jag är mest trött på att behöva plugga saker som jag inte brinner för. Och teori och metod, det brinner jag inte för. Vem gör det?

Jaha. Det är fredagkväll. Jag är i Stockholm. Solen skiner och det är skapligt varmt ute. Klubben Trädgården, som är en av mina sommartraditioner, har bytt adress och har premiär ikväll. Jag har köpt en ny klänning. Eller två nya förresten. Eller tre om man räknar den långa tröjan som kan användas som klänning. Jag har ett par nya skor också. Mina ben är inte kritvita. Jag har fått färg i ansiktet. Jag har för en gångs skull inte en bad hair day. Allt talar liksom för att jag borde sitta på en uteservering någonstans nu och dricka den första ölen nu i väntan på att kön ska ringla till Trädgårdens invigning för sommaren. Eller i en park med en vintetra för all del. Men vad gör jag? Jag sitter hemma i huset i Huddinge och tittar på film. Väldigt oparty. På sätt och vis ganska skönt. Men också ganska långtråkigt. Jag tror jag måste tröstäta lite glass.

Jag har sommarlov nu. Eller vad det nu kallas när man är student och ledig eftersom man inte jobbar. Men uppsats måste jag lik förbannat skriva så helt ledig är jag inte heller. Ni kan ju föreställa er hur motiverande det är att formulera meningar om metodval och hitta på en fantastiskt intressant inledning när det är sol och typ 30 grader ute. Men måste man så måste man. Och jag måste. Jag ska snart börja läsa kapitlet om marxistisk feminism, jag lovar. Jag ska bara lyssna på The Ting Tings en liten stund till först. Ting Tings har varit hela vårens soundtrack i München. På alla förfester och alla dansgolv. Jag ska kolla facebook en gång till också. Och ringa och gratulera mamma på födelsedagen. Sen ska jag börja. Men bloggen får ha sommarlov så mycket den vill. Min hjärnaktivitet behövs på annat håll.

Så var jag hemma igen. Efter åtta månader utomlands och efter en bilresa genom Tyskland, Danmark och halva Sverige befinner jag mig på svensk mark. Jag har packat upp mina väskor, sovit i mitt flickrum, druckit svensk mjölk, umgåtts med familjen, röstat i valet till Europaparlamentet och träffat kompisar (och en väldigt söt bebis). På torsdag åker jag till Karlshamn och träffar Johan som jag inte sett på två månader. Det är onekligen väldigt skönt, och tryggt, att vara hemma igen. Jag vet precis hur allting fungerar och jag kan prata obehindrat utan att tänka på artighetsfraser och grammatiska regler inna jag formulerar en mening. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna en viss längtan tillbaka till Tyskland. Vardagen i Berlin och München är onekligen mer spännande än den här hemma. Kanske för att fyra månader inte är tillräckligt lång tid för att komma in i riktigt långtråkiga vardagsrutiner, kanske för att det finns så mycket spännande att upptäcka i en ny stad, kanske för att man upplever kulturkrockar var och varannan dag, kanske för att språket är ett annat. Men jag har fått mersmak nu. Jag vill iväg, ut i världen. Jag vill bo i andra länder, upptäcka andra städer, tala andra språk. Sverige är inte stort nog för mig just nu.

Det går inte att få till det snyggare med bilderna i det förra inlägget. Jag fattar inte hur man gör och har försökt pyssla fram och tillbaka men det går inte. Så det får se fult ut. För övrigt är jag pepp på att  blogga igen, har flera idéer i huvudet och ska bara börja skriva. Jag tror att jag egentligen bara borde skriva här när jag känner för det, och inte för att jag måste. Kanske kommer det ett inlägg redan ikväll. Om jag inte somnar.

I torsdags reste jag till Sverige och Johan för att fira påsk. Jag började med en väldigt seg resa med S-bahn till flygplatsen. Det tar 40 minuter och allt man ser är åkrar, åkrar, åkrar, bilväg, bilväg, hus, åkrar, åkrar, bilväg. Men det var fint väder. Och väldigt varmt, särskilt med en stor backpacker-ryggsäck på ryggen. Flygplatsen var hur stor som helst och väldigt fin, nästan finare än Kastrup tror jag. Arlanda är pinsamt litet och tråkigt faktiskt, kan man konstatera. Första flyget tog mig från München till Berlin och jag har aldrig varit gladare över att jag valde fönsterplats. Att flyga in över Berlin i vackert väder kan ha varit bland det häftigaste jag sett. Man såg precis allt; tegeltaken, kyrkorna, de typiska 70-talshöghusen, pooler, färgen på fasaderna. Och så tv-tornet förstås. Det fina tv-tornet. Och alla träd såg ut som små färgglada puffar. Jag fick en plötslig längtan tillbaka till Berlin, och när jag gick av planet och tvärs igenom Berlin-Tegels flygplats kände jag mig som hemma. Märkligt hur snabbt man kan fästa sig vid en ny plats och kalla det hemma. Nästa flyg gick bara någon halvtimme efter det första och jag var självklart framme på Kastrup jättetidigt eftersom AirBerlin har för vana att vara väldigt punktliga. En annan trevlig bonus de har är att man alltid får något att dricka och någon sorts snacks på deras flygningar. Och gratis tidningar. Lite skillnad mot snål-SAS! Hur som helst hade jag bokat ett senare tåg för att ha god marginal på Kastrup men jag fick som tur var åka med tåget som gick en timme tidigare och var framme i Karlshamn redan 21.30. Då var jag fortfarande vän med SJ. (Jag insåg att jag varit borta från Sverige för länge när jag inte kunde höra om tågvärden pratade danska eller svenska. Det var skånska kom jag fram till sen.) I Karlshamn var det mörkt, och mycket kallare än i München. Men skönt att vara i Sverige. Hela påskhelgen har varit solig och varm och fin. Vi har promenerat och lagat påskmat och ätit en massa påskgodis. Vi hann även med en tur till Karlskrona för att träffa Maria och Martin och äta glass i solen. Självklart gick helgen alldeles för fort och i måndags var det dags att åka tillbaka till München. Då började äventyret. Jag och ett större antal andra personer hade bokat biljetter till ett tåg som skulle gå från Karlshamn 13.30. Då hade jag mycket tid på Kastrup för att checka in och annat. Kanske gå i en butik eller två och köpa en parfym. Synd bara att avgången 13.30 bara går måndag till fredag samt lördag. I måndags var det annandag påsk, även känd som en röd dag. Heja SJ! Nästa tåg gick 14.30. Där stod vi. Jag ringde SJ's kundtjänst och fick prata med en kille som antagligen var praoelev med tanke på hur dålig koll han hade. Ringde SAS som var tveksamma till att jag skulle hinna till incheckningen innan de stängde. Jag var förbannad och gråtfärdig. Men jag tog tåget en timme senare och satt som på nålar hela vägen eftersom Öresundstågen inte precis är kända för att hålla tidtabellerna. Tåget var dessutom överfullt eftersom en avgång ju "saknades". SJ fortsatte att göra sig impopulära genom att vägra låta ett tåg vänta i max 10 minuter så att de på vårt tåg kunde hinna med sitt byte. Som tur var drog tåget inte på sig förseningar och vi var framme vid Kastrup precis när vi skulle. Tur också att SAS har ett bra system med self service-automater så att köerna till incheckningen inte är galet långa. Jag hade dessutom redan checkat in via SMS (!) några timmar tidigare. Det kallar jag hi-tech! Landade i München sent på kvällen och då var det som jag skrivit tidigare fortfarande sommarvärme i luften. Sommarvärme är det även på mitt kontor på praktiken. Så vansinnigt varmt och klibbigt! Men de senaste två dagarna har ändå varit rätt bra, trots trötthet och en släng av förkylning. Jag har saker att göra hela tiden och räknar ner timmarna tills jag får gå hem, och ut ut ut i eftermiddagssolen.

Kom på en rolig sak! Vera skickade ett mail till mig i fredags med den här artikeln. Tyvärr är den på tyska så alla som läser den här bloggen kanske inte kan läsa den men den handlar om Växjö och studentlivet där. Beskrivet i väldigt positiva ordalag, kanske ska tilläggas. Ibland är det knappt så man känner igen sig. Är Växjö verkligen sådär idylliskt? Kanske inte en måndagmorgon när man sitter på föreläsning i "demokratin och dess utmaningar" men annars är ju Växjö en rätt trevlig plats att bo på.
Andra, mindre roliga saker som har hänt den senaste veckan:
- Vi missade våffeldagen (men vi har å andra sidan inget våffeljärn)
- Vi missade Earth Hour (men vi källsorterar typ allt)
- Jag klarade inte tentan i europarätt (precis som väntat alltså)

Annars ska det bli fint väder och upp mot 20 grader i helgen! Och vi ska vara finkulturella och gå på fotoutställning imorgon som det ser ut. Yey!

Började dagen med att se den här videon och fick en väldig längtan efter Norrland, närmare bestämt Umeå. För mig är Umeå något avkopplande, lugnt, skönt, bekymmersfritt. Den staden är bra för mina stressade huvudstadsnerver och min hjärna som går på högvarv.
Nu har jag ju tjatat om att jag vill ha vår rätt länge men jag gillar snö också. Särskilt när det ser ut som i videon. Och snö i Norrland och snö i södra Tyskland är två helt olika saker. Faktiskt. Men om det nu ska bli vår, och kanske tillochmed sommar snart, så har jag förberett mig genom att köpa kanske världens finaste bikini. Märkligt nog så fanns det en överdel och ungefär 15 trosor kvar när jag köpte min. Är det ingen annan som vågar ha riktiga 50-talstrosor med hög midja eller? Det finns i alla fall hopp om att det blir vår på riktigt här snart för idag svettades jag i min vinterjacka.

Idag är det internationella kvinnodagen. Det passade den bayerska socialministern på att påpeka när hon höll ett föredrag i ämnet människo- och kvinnohandel i torsdags. Vi praktikanter var där och lyssnade. Jag trodde att Bayern var supertraditionellt och konservativt på alla sätt och vis, vilket det säkert också är på många sätt men den kristdemokratiska socialministern verkar vara i en klass för sig. Förutom att hon är kvinna, relativt ung och trots detta minister är hon dessutom en väldigt bra talare. I sitt föredrag sade hon många bra saker, bland annat att hon var så vansinnigt trött på alla de män hon stött på i sitt arbete som advokat som varit av åsikten att "ja men hon hade ju en kort kjol på sig, då får hon skylla sig själv att hon blev våldtagen". Det absolut mest minnesvärda hon sa var dock något som borde vara rätt självklart. "Vi lever inte i ett jämställt samhälle. Vi kan säga att vårt samhälle är jämställt först när männen vill uppnå det som kvinnorna har, precis som kvinnorna nu vill uppnå samma löner och positioner som männen har". Lite kass översättning från tyska kanske, men det var i alla fall poängen. Och idag är det internationella kvinnodagen och då borde man tänka lite extra på just det här. Linneas blogg goes politisk.

...men jag tänker fortsätta prata om hur bra boken "Tillsammans är man mindre ensam" är. Har dessutom sett filmen två gånger på mindre än en vecka, och då är den inte ens hälften så bra som boken. Hittade ett inlägg om boken på bloggen Onekligen där det står såhär:

"Jag känner mig tvingad att läsa den, för jag rekommenderar den till varenda pocketshopkund. Jag liksom känner det på mig. Att den är värd det. Och sedan slår jag upp den och jag läser och jag läser och jag försöker läsa långsamt för att den aldrig någonsin ska ta slut och nu är den ändå slut helvete och då gråter jag tills det kommer en kund och jag får gömma ansiktet i tröjan och låtsas att jag har fått något i ögat. Jag är kär i alla människor i boken. Och nu saknar jag dem som vore de mina bästisar som alla åkt ifrån mig och lämnat mig ensam kvar här."

Alltså, precis så fantastiskt bra är boken! Jag grät inte men det var banne mig inte långt ifrån. Och jag gråter inte av böcker. Eller av filmer. I regel. Inser ni att jag överväger att plugga franska bara för att kunna läsa den på originalspråk? Eller ja, nästan överväger i alla fall. Blev nästan chockad när min bästa vän Hanna sa att hon fick börja om med boken för att hon tyckte den var så seg första gången hon började läsa den. Okej, jag kan hålla med om att de första par, tre sidorna var lite "njaa" och "attans, jag som verkligen ville älska den här boken". Men sen! Jag fick tvinga mig själv att sluta läsa på kvällarna för att få någon sömn överhuvudtaget, och för att dra ut på läsupplevelsen som mycket som möjligt. Det ni! Okej, nu har boknörden sagt sitt. Tack och hej!